Miss Emmi's sibiriska katter

Inlägg publicerade under kategorin Avel och genetik

Av Emelie - 20 april 2015 20:49

       

Denna snygga och kraftiga kille heter Indigo, och han ska bli avelshane om allt går som planerat. Han ska få para sig med min hona Senga's Caleana Caelyn någon gång i början av sommaren och vi hoppas på bebisar till hösten. Färger som kan komma är svart, svartsmoke, silvermönstrat eller brunmönstrat med eller utan vita fläckar. Detta blir min M-kull om allt går som beräknat.


En ovanlig sak med den här kullen är att tre kattungar nästan redan är bokade ur kullen. Fodervärden får behålla en unge som tack för sitt arbete, Indigos ägare får en unge som tack för att de lånat ut honom till parning och testat honom för HCM, och jag själv kanske också behåller en unge, men vi får först se vad det blir för sötnosar som föds förstås! Den blivande mamman Caelyn:

 

Caelyns första kull, J-kullen:

 

Av Emelie - 20 april 2015 20:45

   

Och Helga dricker av den laktosfria grädden som jag försöker göda henne med.   Nu är det bara två dagar kvar till beräknad förlossning. Helga håller sig nära oss och hon är väldigt lugn. Jag gissar att det blir en liten kull på 2-3 kattungar. Ska bli så spännande att se vilka som döljer sig inne i hennes mage!

Av Emelie - 17 april 2015 17:38

Artikeln publicerades i boken Djuren - I människans klor, utgiven av Formas Fokuserar. Eftersom det är svårt att hitta denna artikel i sin helhet på nätet så lägger jag in den här på bloggen:   


"I visan om ”Karl-Erik Axel Svensson Typing – skapelsenskrona och slutliga produkt” ger Povel Ramel en
både roande och helt korrekt beskrivning av det naturliga urvalets villkor. Det är genomsnittsindividen ”medel-
Svensson” och inte den starkaste mest extrema individen som avgör en arts framtid. I kampen för tillvaron vinner den som bäst anpassar sig till och kan utnyttja de möjligheter som naturen erbjuder. Bara under större naturkatastrofer med dramatiska förändringar i klimat eller omgivning kan mer extrema individer med speciella egenskaper ha så stor överlevnadsfördel att de blir centrum i en ny population. Samtidigt minskar eller försvinner den tidigare gruppen ”normalindivider”. Kraven på ärftliga förändringar kan bli för stora. Därför har de flesta arter som funnits dött ut. De ständigt ökade kraven på förändring i den avel vi idag bedriver på sällskapsdjur och på lantbrukets djur innebär risker för djurarternas hälsa och överlevnad. 


Vår kultur är extremt tävlingsinriktad. Vi tävlar i snart sagt allt från poesi till tunga lyft eller om hur stort
antal sugrör vi samtidigt kan hålla i munnen. I näringslivet gäller främst vinstmaximering. Som en direkt
följd av detta är ekonomisk husdjursproduktion inriktad mot maximal avkastning. Kor ska mjölka så mycket
som möjligt, grisar och slaktkycklingar ska växa så snabbt som kroppen håller för, och höns ska helst värpa

ett ägg om dagen året runt. Hemligheten bakom de stora framgångarna i det sena 1900-talets husdjuravel
ligger inte främst i bättre avelsteknik. Det är urvalet som har ändrats dramatiskt i en riktning som vare sig
natur eller människor tidigare har prövat. Vid avelsurvalet är det hela tiden de mest extrema individerna
som premieras, precis som vid naturkatastrofer. Det moderna avelsurvalet river spärrar som naturen har byggt upp för att undvika att kor mjölkar mer än kalven behöver, att djur växer så snabbt att deras skelett tar skada och att fåglar värper fler ägg än de kan ruva. Det naturliga urvalet där genomsnittsindividen gynnas kommer i viss utsträckning alltid att verka också i våra husdjursstammar. Det är detta som hittills i viss mån har motverkat vårt extrema urval och under en tid räddat husdjuren från allvarligare skador. Idag görs det försök att i viss mån dämpa extremurvalets negativa effekter, men de höga avkastningskraven dominerar fortfarande. Sällskapsdjuren skulle kunna utgöra ett frälse som inte behövde drabbas av så hårda krav som de producerande husdjuren. Men också för sällskapsdjur gäller tävlingssamhällets ständiga krav på prestationshöjning. Allt från hundar och katter till kaniner, råttor, möss och marsvin avlas med ledning av resultat från utställningstävlingar. Här gäller anpassning till aktuella modetrender om hur djuren ska se ut. Den mest genomsnittliga individen kan inte utses till vinnare i en tävling, så som sker vid naturligt urval. Vinnaren måste vara den ”bästa” i något avseende. Därför är det naturkatastrofens villkor som gäller också inom aveln på sällskapsdjur. Som en följd av det har vi alltmer omfattande problem med ärftliga defekter och sjukdomar i ett stort antal raser av sällskapsdjur. 


Naturen förefaller stundvis överdådigt slösaktig. Varför producera miljontals med spermier för en enda
parning när det bara behövs en spermie för att befrukta ett ägg? Stort individantal och få överlevande innebär
alltid möjligheter till ett urval för ökad livskraft. Om man minskar antalet individer blir urvalet oundvikligen
mindre. Spermiemängden är helt enkelt till för att maximera livskraften hos det enskilda fostret. Inom
husdjursaveln tar man för givet att överdådet i spermieproduktion utan vidare kan reduceras utan långsiktigt
negativa effekter. Man späder sperman och reducerar antalet spermier till cirka en hundradel vid inseminering
av nötkreatur. Det får kanske marginella effekter sett över några årtionden, men innebär på lång sikt
en allvarlig minskning av naturens ärftliga variation och naturliga skyddsmekanismer. Ännu längre går man när man använder mikroinjektion, som innebär att ett obefruktat ägg tvingas acceptera
en enda spermie som valts enbart med ledning av hur pass vital den ser ut i ett mikroskop. Här är hela det
naturliga urvalets krafter satta ur spel utan varje tanke på de långsiktiga följdverkningarna. Människan själv

är här det viktigaste försöksdjuret vid tillämpningen av en extrem befruktningsmetod i det i och för sig
vällovliga syftet att hjälpa barnlösa par. I vilken utsträckning man då också direkt bidrar till att överföra
ärftliga skador är knappast studerat. 


Kloning har varit ett populärt diskussionsämne allt sedan fåret Dolly skapades av en grupp forskare i Skottland. Men Dolly var inte en äkta klon, utan skapades med så kallad kärnöverföring. Det är bara cellkärnor som klonas med den tekniken, och inte hela individer. Den äggcell som Dolly skapades från togs från ett annat hondjur än den genetiska ”mamman”. Populärt sägs det sedan att man har klonat det djur som cellkärnan kommer från. Men DNA (gener eller arvsanlag) i cellkärnan är långtifrån det enda som förs över mellan generationerna. DNA utgör mindre än 2 procent av ägget. Fadern bidrar med jämnt hälften av cellkärnans DNA. Små men mycket viktiga mängder DNA finns också utanför cellkärnan och nedärvs bara via mödrarna i något som kallas mitokondrier. Mitokondrierna svarar för viktiga delar av cellens energiomsättning och därmed också för dess överlevnadsförmåga.Forskaren som ledde projektet med att skapa Dolly, Ian Wilmut, hävdade vid en konferens i Stockholm 2003 att ännu inga individer har klonats utan vävnadsskador. Orsaken är att de specifika gener som styr fosterutvecklingen normalt är frånslagna i kroppscellerna hos vuxna djur. Det har inte visat sig möjligt att med säkerhet väcka dem alla till aktivitet i de kloningsprocesser man har utvecklat. När vissa för normal fosterutveckling nödvändiga gener är avstängda så drabbas de klonade fostren av utvecklingsrubbningar. Någon snabb lösning på det problemet finns för närvarande inte. Att under sådana villkor ens diskutera kloning av människor är etiskt totalt oförsvarligt. För praktisk djurproduktion är det oekonomiskt. Ägare av sällskapsdjur kan glömma varje förhoppning om att via kloning återuppväcka sin älskade hund eller katt. Det går helt enkelt ännu inte att skapa fullt friska kopior av ett djur. Och det är bara DNA som klonas med dagens teknik – inte hela individer. 


Genmanipulering är ett annat populärt område för vetenskapliga halvsanningar. Som svar på oroade frågor
om det verkligen är riskfritt att flytta gener mellan arter lämnas ofta beskedet att gener alltid har hoppat
mellan arter i naturen. Vi gör därför inget nytt. Visst är det så att gener kan förflyttas mellan arter. Men sannolikheten för att en enstaka gen som ”hoppar” i naturen ska få fäste i den nya arten är minimal. En hoppande gen måste tillföra en fördel för den art den hoppar till. I annat fall kommer den obönhörligen att gallras bort i det naturliga urvalet. Överföringen av gener och den följande testen och gallringen sker i naturen under århundraden och årtusenden. Det kan bli fel om den genomförs på enskilda individer i ett laboratorium eller på ett försöksfält med odlingar under några få år. Problemen kan naturligtvis komma att förvärras av att man i längden sannolikt inte nöjer sig med att byta en enda gen. Det finns alltid utrymme för nya ”förbättringar” när marknadskonkurrensen trycker på och nya försäljningsargument behövs.


Det kommer aldrig någonsin att existera en människa som kan förstå det totala samspelet mellan tiotusentals arvsanlag. Vår intellektuella kapacitet är helt enkelt alldeles för begränsad. Inom beslutsteorin är det visat att en människa ställd inför komplexa valsituationer tenderar att reducera beslutsunderlaget till tre avgörande faktorer. Einsteins förmåga att till de tre faktorerna längd, höjd och bredd också lägga en fjärde, tiden, anses fortfarande som en av historiens stora vetenskapliga bedrifter. En arts gensystem är skapat under årtusenden och årmiljoner av ett naturligt urval som åstadkommer gynnsammast möjliga samspel mellan individernas alla arvsanlag. Enligt nyare forskning är antalet genpar cirka 30 000 hos högre djur. Bara den mycket okunnige kan hoppas på att ett godtyckligt utbyte av ett anlag utan åtföljande mycket långvariga tester skulle förbättra individers livskraft och arters överlevnadsförmåga. 


Vår begränsade intellektuella kapacitet innebär inte att vi måste ge upp hoppet om att skapa sunda former för avelsurval. Men det är nödvändigt att vi lär oss att utnyttja i stället för att riva ner de mekanismer

som naturen har skapat för att skydda gensystemet. Det ensidiga urvalet för ökad produktion hos lantbrukets
husdjur eller för att möta människors modenycker vid avel med sällskapsdjur måste ändras så att det tas större hänsyn till livskraft och hälsa. Gensystemen är inte konstruerade för den extrema massreproduktion av enskilda individer som kommit att bli allt vanligare. Den typen av avel sätter det naturliga skyddet av ärftlig variation ur spel. Ärftlig variation i gensystemet är nödvändig för att individer och arter både ska kunna tackla dagens situation och anpassas till en förändrad verklighet i framtiden. Vi kringgår i dag naturens system för skydd av den ärftliga variationen utan att ha tillräcklig kunskap om konsekvenserna. Det kommer att med stor säkerhet leda till allvarliga skadeverkningar på både husdjur och växter och i värsta fall också på kommande generationer av människor. Effekterna av att kringgå de naturliga skyddsmekanismerna kommer främst att märkas i form av ökad förekomst av ärftliga sjukdomar och defekter samt försämrat immunförsvar. Användningen av mikroinjektion som fortplantningsmetod riskerar dessutom att allvarligt skada fortplantningsförmågan. Är de riskerna verkligen värda att tas föratt uppnå kortsiktiga vinster eller vetenskaplig berömmelse?"

Av Emelie - 17 april 2015 16:07

Jag rekommenderar alla som föder upp husdjur att läsa denna intressanta artikel om genetik:


http://pawpeds.com/pawacademy/general/naturalprotection/index_se.html


Jag rekommenderar er även att läsa denna välskrivna artikel som handlar om riskerna med inavel.


http://www.skk.se/Global/Dokument/Uppfodning/HSS/genetik2_inavel_hss.pdf

Av Emelie - 15 april 2015 23:11

Jag har funderat mycket på det här med att kulla och avliva möss, vilket är något som många musuppfödare gör bland annat på grund av att de har svårt att sälja alla möss, särskilt hanarna. Men jag har ju bestämt mig för att föda upp den här kullen UTAN att kulla eller avliva, vilket är en stor risk, jag vet. Hanmöss är svåra att sälja, och de går ofta inte ihop med andra hanar, vilket innebär att man måste ha dem i varsin bur. I det värsta scenariot så skulle det kunna bli en kull med 16 ungar där alla är hanar....Och att kastrera EN mus så att den kan bo med andra möss kostar 800 kr. Men min plan är att jag ska ge bort hanar gratis till andra uppfödare, sälja hanar till reducerat pris till dem som vill köpa sällskapsmöss, behålla några hanar, samt att jag ska ge bort eventuella överblivna hanar till närmaste djuraffär. 


Den stora fördelen om jag får en kull med 16 hanar är ju faktiskt att jag får ett mycket stort urval av möss att välja till avel. Jag kan ge dem tid att mogna i personlighet och utseende tills jag har så mycket information om mina egenuppfödda möss att jag kan välja ut en liten grupp av hanar som jag verkligen tycker är bäst ur alla aspekter. När jag märker att dessa inte trivs ihop längre så behåller jag en fertil och kastrerar resten. Då har jag en avelshane som ur alla möjliga aspekter är en mycket lämplig pappa till nästa generations musungar. Kanske gör jag likadant med en annan grupp hanmöss, och vips har jag två avelshanar att välja på. Sedan är det bara att låta dem bli runt ett år gamla för att se om de fortsätter vara friska och starka. I så fall köper jag in ett par lämpliga honor att para dem med. Smart va? På så vis behöver jag aldrig få för många möss hemma heller och dessutom har alla mina hanmöss sällskap av minst en kastrerad kompis, och jag får följa flera egenuppfödda hanars utveckling under en lång tid framåt, så jag kommer att veta hur gamla de blir och vilka eventuella sjukdomar de får. 

 

Bilden på dessa underbart söta musungar hittade jag på en mycket

informativ engelsk musblogg. Klicka här för att få bra tips om möss!


Idag hittade jag en intressant tråd om kullning av möss på Mus iFokus, och med tanke på mitt engagemang i denna fråga så kunde jag inte låta bli att svara. Så här skrev jag:


"Har läst denna tråd med stort intresse och är mycket medveten om att jag ger mig in på ett känsligt område, men eftersom detta är ett ämne som upptar mina tankar en hel del just nu, så vill jag gärna dela med mig av hur jag resonerar.


Jag föder sedan tidigare upp katter och hamstrar, och i de världarna finns det inte på kartan att man skulle kulla bort eller avliva ungar. Inte ens om de har svansknickar eller beteendeproblem. Enda orsaken att avliva en unge kan vara att det medför så stort lidande för ungen att det är mer humant med avlivning. Med tanke på att hamstrar är gnagare precis som möss så tycker jag att jämförelsen är relevant. Och vad beror den stora skillnaden på? Jo, den beror på att hamstrar är mycket lättare att sälja än möss. Hamstrar är populära husdjur och går bra att sälja för 250 kr styck, trots att de inte är så särskilt sociala, men däremot väldigt söta. I hamstervärlden är det aldrig någon som talar om att det skulle vara dåligt för mammorna att få stora kullar, dock kan det ibland hända att någon unge självdör i ung ålder. I kattvärlden talar man om att det är bra om mamman får lagom många ungar i en kull, men de flesta mammor klarar av en stor kull utan problem. En liten kull ses inte som ett tecken på att det skulle vara något fel på mamman eller liknande, även om det i teorin skulle kunna vara så.


Så här tänker jag kring det framtida avelsarbetet på möss om man vill undvika avlivning och kullning (vilket jag vill): Jag tycker mig ha sett att antalet ungar som en hona föder brukar gå i arv till hennes dotter. Därför tycker jag att det finns en poäng med att selektera mot honor som föder färre ungar, eftersom det ger färre ungar för uppfödarna och därmed även färre ungar att sälja. Självklart blir det även färre ungar att välja mellan när man selekterar, men då får man helt enkelt jobba mer långsiktigt. (När jag här talar om selektion så menar jag så klart att selektion mot bra hälsa och temperament alltid måste komma först, men det ser jag som en självklarhet.)


Nästa sak som jag anser vara bra att selektera mot är hanar som klarar av att bo ihop med andra hanar, och orsaken till detta är att jag helt enkelt vill rädda livet på så många hanar som möjligt genom att de får bli lyckliga sällskapsmöss i stället för att avlivas.


Den tredje sak som jag anser det vara värt att selektera mot för att rädda så många hanar som möjligt till livet är att selektera mot hanar som inte luktar så mycket.


Om ett flertal uppfödare bestämde sig för att selektera mot en mindre kullstorlek, mot hanar som kan leva tillsammans samt mot luktfria hanar (utöver de självklara grundmålen med hälsa och temperament), så är jag övertygad om att man på bara några generationer skulle ha en situation där man inte behövde kulla eller avliva musungar.

MEN: att selektera med dessa mål för ögonen innebär samtidigt att vi inte kan selektera lika hårt mot färger, mönster och typ. Och då kanske mössen inte vinner lika många utställningar. Men jag är beredd att ta den risken så länge jag får föda upp möss utan att behöva kulla eller avliva.


Jag hoppas att det jag har skrivit här inte uppfattas som provokativt och det är absolut inte min mening att kritisera någon. Det här är en svår fråga som det inte finns några enkla svar på."


Av Emelie - 15 april 2015 16:04

Kolla här vad förvirrande det kan vara när man jämför tre arters genetik:


  • En hamster som har den genetiska koden AAbb kallas rost, en mus med samma genetiska kod heter cinnamon (men ska man vara riktigt noggrann så använder man bland musuppfödare en genkod som heter AAbcbc. bc-genen kallas cordovan.) På hamsterspråk kallas alla hamstrar med bb i sin genkod för "brunörade". En katt med denna genetiska kod heter chokladspotted, chokladtigré, chokladtickad eller chokladtabby.

  • Både katter, möss och hamstrar med den genetiska koden aabb kallas för choklad.

  • En hamster med koden AApp kallas cinnamon, en mus med den koden kallas argente. På hamsterspråk kallas alla hamstrar med pp i sin genkod för "rödögda". Även möss med denna kod har röda ögon. Denna genetiska kod finns inte på katt, men däremot finns det katter som har genkoden AAb1b1, och dessa kallas på engelska cinnamon agouti och på svenska kanelagouti eller i dagligt tal kanelspotted, kaneltigré, kaneltickad eller kaneltabby.

  • Hamstrar och möss med genkoden aapp kallas dove. P-mutationen finns inte på katter.

Argentemus:

 

Cinnamonhamster:

 

Chokladspotted katt:

 


Av Emelie - 15 april 2015 15:45

Den här musen på bilden är recessive yellow och dessutom rödögd. Denna bild har jag lånat från Finn Mouse hemsida, som är en av de bästa sidorna om musgenetik som finns. På musspråk kallas färgen fawn. Den är lättare att få fram med hjälp av ry-anlaget än den röda färgen, som ju ska vara ganska mörk.

På katter däremot, är färgen fawn samma sak som en diluterad kanel, vilket är nåt helt annat, så det kan bli lite förvirrande ibland när man kan lite om flera olika djurarter.

Det finns ett annat, dominant, anlag, som ger röda möss, men det vill jag inte avla på eftersom det är förknippat med flera hälsoproblem som övervikt, diabetes, fertilitetsproblem och tumörer. Bra därför att man kan i stället kan välja att avla på det röda anlag som ger friska djur. På ett engelskt musforum läste jag en gång om någon som tyckte att man skulle försöka bevara det dominant röda anlaget, eftersom det funnits med ända sedan den första musklubben startade i slutet av 1800-talet. När jag läser sånt så tycker jag att man har missat nåt viktigt: vilket blir priset som mössen måste betala i form av sjukdom och lidande för att människor vill bevara detta anlag? Nej, ibland tycker jag det är bra att utvecklingen går framåt.

Jag kan inte sluta fascineras av alla de vackra färger och mönster man kan få fram på möss. Musen är faktiskt det däggdjur som finns i flest färger och mönster av alla arter på jorden, troligen på grund av att möss under lång tid använts i djurförsök.

Av Emelie - 14 april 2015 15:51

Mitt långsiktiga mål är att föda upp vackra, långlivade, friska och trevliga sällskapsmöss främst i färgen recessive yellow satin, men andra färger kommer också att dyka upp. Jag kommer att föda upp i liten skala främst för min egen skull, men kommer ibland att ha möss till salu.


Jag har försökt mig på att göra en djupdykning i musgenetiken för att räkna ut vilka färger ungarna i min första kull får. Detta har jag kommit fram till: jag tror att alla ungar blir antingen cinnamon eller agouti med eller utan vita fläckar. De som får vitfläck får nog inte så mycket vitt som Anubis, utan det blir nog mest på mage och tassar, kanske lite på ryggen också. Sen finns det en chans för satin också, och cinnamon satin är en av mina favvofärger på möss, så jag håller tummarna för det! Jag är barnsligt glad i kullar med många olika färger, och eftersom det finns så otroligt många färgvarianter bland möss, så kan det dyka upp oväntade färger också. De blir antingen engelsktypade eller av korsad typ. Kontakta mig om du vill köpa möss på saga_emelie@hotmail.com.

Alla ungar i den här kullen kommer att få namn som börjar på A och stamtavla i Svemus. Jag har redan en färdig lista med namn!


Här nedan ser ni kärleksparet Anubis och Aura igen. Aura har färgen recessive yellow och Anubis är agouti broken. Aura har jag köpt från Sussie Lesiak och Anubis har jag lånat från henne. Anubis är hennes bäst typade och dessutom trevligaste hanmus. Aura är min trevligaste recessive yellow-mus. Tillsammans kommer de, förhoppningsvis, att ge fantastiska ungar! Alla ungar kommer att bli bärare av ry, choklad, satin, vitfläck och non-agouti. 

   


Ett exempel på en mus med färgen cinnamon, som den SKA se ut enligt standarden (detta är alltså en helt annan färg än den som Aura har, även om de kan se lika ut):

 

Ett exempel på färgen agouti, som en utställningsmus ska se ut:

 

Bilderna kommer från hemsidan tillhörande den finska musklubben Finn Mouse.

Vem är jag?

Var med och rösta!

Hur brukar du göra med katten/katterna när du reser på semester?
 Jag tar oftast med mig katten
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor kvar i mitt hem)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katten bor kvar)
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor hos kattvakten)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katt hos kattvakt)
 Jag lämnar oftast in katten på ett kattpensionat

Kattkurser jag gått

   

        

     

Här kan du ställa frågor!

166 besvarade frågor

Emmisibirier tidigare år!

Sök något i min blogg!

Saker jag skriver om!

Bloggkalender!

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Mina senaste inlägg!

Tidigare inlägg!

Massor av länkar!

Antal bloggläsare!

Skriv i min gästbok!

RSS-format!

Feedit

Happy Cat Kaoani

Bloggplatsen


Skapa flashcards