Vi har försiktigt återintroducerat de vuxna katterna till varandra, och det har fungerat bra! Tack och lov behöver vi inte ha lägenheten uppdelad längre. Vi har gjort en film med kattungarna som leker. Ska se om H kan hjälpa mig att visa den på bloggen.

Idag insåg jag att Esther faktiskt inte alls gillar våtfoder. Hon bara nosar lite och sedan går hon förnärmat därifrån. Det är lite ovanligt, men det är absolut ingen fara. Så länge hon äter torrfoder så är allt frid och fröjd, för det innehåller allt en katt behöver! Lilla Lo brukar kalla våtfoder för "stink", och för Esthers familj blir det skönt att slippa lukten av våtfoder!  

Kunde inte låta bli att beställa en svart sele från Puppia och ett flexikoppel med texten "Born to be Wild" och bilden av en tiger till Elton. Jag hoppas att Lilla Lo vill lära honom att gå i koppel.  

Lilla Lo kallar Elton för Ton, Elmo för Mo (uttalas möo), Elvis för Vis och Emilio för Milio.

Esthers lillhusse berättade idag att han kanske ska kalla Esther för Chorizo.   

Mamma Lisen

Esther

Emilio

Elvis

Elton

Ella

Elmo 

Elton och Esther

Elton och Elmo

Ella och Elvis

Elmo Esther och Elton

Elton

Ella

Elmo

Emilio

Elvis

Ella och Elvis 

Just nu springer katterna omkring och jagar varandra runt hela lägenheten. Jag minns från tidigare kullar att det är ljuden av en massa galopperande tassar som man saknar mycket när katterna sedan har flyttat.

Inte konstigt att det blir en stor omställning för en kattunge från att ha haft fem syskon som alltid är redo för bus, till att vara ensam med en eller flera tvåbeningar! Samtidigt har jag märkt att det är först när katten flyttar som den verkligen tvingas vara riktigt social med sin nya människofamilj. Innan dess har kattungen oftast haft så fullt upp med sina syskon att han eller hon inte haft så mycket energi över för de där stora som kommer med mat då och då. På fredag är det dags för den första vaccinationen, och sedan är det inte mycket tid kvar tills de flyttar (alla utom Elton, då).

Idag fick kattungarna och Lisen faktiskt vara ute i gräset medan vi åt middag. Det märktes att de tyckte det var enormt spännande med alla gröna strån och nya lukter. Eftersom de inte är vana vid att vara ute och eftersom Lisen var kopplad i närheten och transportburen fanns nära till hands, så höll sig kattungarna alldeles i närheten (den stora fördelen med innekatter)! Efteråt var de så trötta att de somnade allihop.

Jag har läst två bra böcker nyligen, en om antropologisk medicin och en om nära-döden-upplevelser. När det gäller böcker så vägleds jag mycket av min intuition. Numera läser jag nästan bara böcker som jag intuitivt känner att jag ska läsa, för min andliga utvecklings skull. Det kanske låter konstigt, men så är det för mig. När jag läser boken om antroposofi, "Miraklet i Järna" av Jan Cederquist, så förstår jag att flera av dem som jobbar med Vidarkliniken också låter sig vägledas av sin intuition. Det är därför som de har hittat fram till antroposofin, tror jag. Jag har inte själv läst Rudolf Steiner så mycket, men känner någonstans att mycket av det som antroposoferna ägnar sig åt känns rätt för mig. Sedan finns det annat som jag inte känner mig bekväm med också. Helt klart blir jag i alla fall mätt på vårt teknologiska, naturvetenskapliga, andligt fattiga samhälle. Det känns lite kallt och människofientligt, och det är därför som platser som Vidarkliniken behövs så väldigt väl. Jag tror helt klart att det kommer fler liknande sjukhus i framtiden.

Jag tror mig veta att ett sätt att komma i kontakt med de läkande krafterna inom oss själva är att umgås med katter. Det finns faktiskt ett exempel i boken om Vidarkliniken på en kvinna som mådde mycket bättre efter att ha fått ha med sig sin katt på sjukhuset!