Jag hittade en sån himla intressant serietecknare i kväll i TV-programmet Kobra. Han har gjort en seriebok om Burma och en om Nordkorea. Det visade sig att han hade gjort en animation om 3 små katter också, som inte funkar på min dator, tyvärr.

Mina tre största andliga inspirationskällor; Martinus, Eckhart Tolle och Byron Katie, har alla vissa likheter med varandra. Alla tre kommer från den västerländska kulturen, och alla tre upplevde mitt i livet ett spontant andligt uppvaknande som förändrade hela deras sätt att se på världen. Ingen av de tre ville egentligen bli "andliga ledare/lärare", utan att det faktum att de har skrivit böcker och hållit föredrag har att göra med en stor efterfrågan från människor på det de har att ge, samt en stark inre känsla att "detta är något som känns rätt att göra".

Ingen av dem har någon tydlig religiös tillhörighet, även om alla ibland refererar till begreppet "Gud". Men ingen av dem kan sägas befinna sig i en religiös tradition med allt vad det innebär av begrepp och traditioner. De står fria, och de talar om sina egna, inre upplevelser, inte om något som de läst i en bok. Det finns alltså mycket som förenar dem och detta gäller även deras "budskap" även om de alla har sin egen speciella "stil". Jag är så glad att jag har hittat dem, de är en stor inspirationskälla för mig alla tre!

Det finns fler än jag som både älskar Byron Katie och katter: titta här vad Byron Kitty har att säga!

"The world can only change from within." E Tolle

"Question your thinking, change the world." B Katie

Nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med så ska jag svara "kattuppfödare". För det är faktiskt mitt jobb, även om jag inte försörjer mig på det. Och jag är stolt över det.  :- D 

Byron Katie har ett lite bredare perspektiv på "jobb". Hon säger: alla gör sitt jobb, en hund skäller, en katt jamar, och det är ingen idé att försöka lära en katt att skälla. Ingen idé att försöka att ändra på det som är, det som inte går att förändra. Vår uppgift är att ifrågasätta våra tankar, det är vår enda uppgift, enligt Katie.

Jag tror att en viktig stressfaktor för mig i relation med Lilla Lo är att jag tror att jag måste ge henne det hon behöver/vill ha (svårt att skilja på dessa två ibland). Det är väldigt jobbigt att ha den tanken. Att läsa vad Byron Katie har sagt om det var en stor lättnad för mig:

"Mina barn säger vad de vill ha hela tiden. Jag bara hör dem. Vad har det med mig att göra? De bara uttrycker vad de vill ha. Deras önskningar är deras egendom. Jag har mina och de har sina. När de ger mig sina önskningar, kan jag då bara lyssna, utan att tro att det handlar om mig? Det är vad vi alla vill ha från våra föräldrar: bara någon som hör oss och förstår. Vi kan tro att vi vill ha andra saker, men detta är vad vi verkligen vill ha." (Min översättning)

Det verkar vara så mycket lättare att vara kattförälder än människoförälder!

(Eller inte, som Byron Katie brukar säga.)  ;-)

"When you argue with reality, you lose, but only 100% of the time."  :-D

Jag håller mig hemma med Evora, men Lisen jamar och vill ut. Hon vill helst av allt hitta en fertil hane att para sig med. Lisens löp är bara en västanfläkt jämfört med Evoras, men jag måste säga att hon löper kraftigare nu än i början. Kanske har det att göra med att hon har fått en kull (hon vet vad hon går miste om), kanske är det åldern. En av anledningarna till att jag parade Evora nu var att hon har så kraftiga löp på våren att det skulle bli outhärdligt för familjen annars.  ;-) En annan orsak var förstås också att det passade väldigt bra i tiden för mig och familjen.

Evora har stenkoll på var jag är någonstans, och vill gärna vara i närheten. Nu är det inte långt kvar... Jag tror att jag ska hämta Lilla Lo lite tidigare på skolan idag så jag slipper åka iväg mitt i förlossningen.

Jag lyckades till slut ladda upp bilder från B-kullen i webgalleriet också (men det tog en himla tid), varsågod att titta!

Läser Byron Katies bok och älskar den!!!! Bara en sån här sak: Min kropp är precis så frisk eller sjuk, ung eller gammal, tjock eller smal som den ska vara just nu. Hur kan jag veta det? Jo, för så ser verkligheten ut, och verkligheten är Gud, för verkligheten regerar, oavsett vad jag tycker. Hur känns det när jag tänker att min kropp borde vara smalare när den inte är det? Det gör ont. Hur skulle det kännas utan tanken? Fridfullt. Återigen har vi sett att det är tankarna om kroppen som behöver förändras, inte kroppen.  :-D