Nej, nu är jag less på att gå omkring och känna mig som ett offer! Från och med nu har jag bestämt mig för att jag kan hela mig själv och världen omkring mig, och mitt främsta mål kommer att vara att vara till glädje för min omgiving! Jag tänker hädanefter tro på min egen förmåga att skapa precis allt, inklusive hälsa, och jag tänker skapa det bästa möjliga liv jag överhuvudtaget förmår. Jag ber om hjälp att kunna vara den mest kärleksfulla och kraftfulla och upplyftande versionen av mig själv, och att på alla möjliga sätt vara till hjälp där jag behövs! Jag har börjat se en massa filmer på Youtube, (se tidigare inlägg), och tänker fortsätta med att göra saker som får mig att känna kraft, glädje och inspiraion!  

Det är sent och jag sitter som vanligt framför datorn. Idag har lilla Lo haft födelsedagskalas och det var rätt mycket förberedelser innan. Jag och H blev väldigt nöjda med själva kalaset, alla verkar ha haft det bra, fast Lilla Lo själv var inte riktigt nöjd. Det är något sorts prepubertalt missnöje som återspeglas i många saker i hennes liv just nu (hon fyller 10 år). Själv brottades jag med min gamla vanliga känsla av otillräcklighet som mamma, hustru och människa, tar inte lätt på saker så som många andra verkar göra. Sånt som kan verka så lätt för andra kan vara nästan oöverstigligt för mig. Att förbereda ett kalas kan göra mig väldigt stressad för, precis som i många andra situationer, så är min ambitionsnivå högre än min prestationsförmåga.

Nu i kväll har jag läst Geneen Roths bok "Women, food and God", och reflekterat över hur svårt det kan vara att bara äta när man är hungrig och när man sitter ner utan distraktionsmoment. Inser att jag ofta inte känner när jag är hungrig eller mätt och att jag har svårt att låta bli att äta framför TVn eller datorn. Just nu äter jag till exempel Proviva Blåbär med muesli medan jag skriver det här. I magen har jag i kväll mest känt någon sort kramp eller illamående, vilket inte alls är ovanligt för mig. Olika typer av magsmärtor har varit mer regel än undantag sedan jag flyttade hemfrån vid 18 års ålder. På konstellationsutbildningen i Norge har vi lärt oss att trauman ofta sätter sig i magen. Kanske är det så, vad vet jag? Jag ska inte fortsätta på den utbildningen, i alla fall inte inom den närmaste tiden, eftersom vi inte har råd.

Känner en sorts frustration för att jag inte har något jobb, utan bara ett maillöfte om ett jobb som "troligen ska börja i augusti". Längtar efter att ha ett jobb att gå till, efter att vara "som de flesta andra", träffa människor på dagarna och veta att jag har en uppgift. Är less på att stå utanför, vara annorlunda, inte passa in. På något sätt tycker jag att jag har gjort allt jag kan för att få ett jobb: utbildat mig till gymnasiekonom, journalist och gymnasielärare, sökt hundratals jobb och varit på massor av intervjuer, men på något sätt hamnar jag alltid i arbetslöshet ändå. Har funderat mycket på det som kommit fram i konstellationer och förstår att jag har haft många mönster som hållit mig tillbaka och gjort att jag har svårt att leva ut min fulla potential. Men så vill jag inte ha det längre! Och samtidigt vet jag att för att komma framåt så behöver man acceptera sin nuvarande situation fullt ut. Och min nuvarande situation innebär att jag är lite halvkrasslig, halvgammal, halvfet och halvtråkig. I alla fall är det så jag ser på mig själv. Och det känns inte så kul. Dessutom har jag, som alltid, en stark ensamhetskänsla.  

Tidigare i kväll tittade jag på en hemsida med en uppfödare som fått en goldenkattunge och det väckte mitt habegär. Började drömma om att föda upp goldenkatter! Men samtidigt ser jag att den där starka längtan jag har efter nya katter antagligen står för något annat, något mycket djupare. Nästan en existensiell längtan. Skulle vilja jobba vidare med detta i konstellationer, samtidigt vet jag att det inte är realistiskt för mig att åka till utbildningen i Norge den närmaste tiden. Kanske är det därför jag börjar längta efter olika substitut? En ny katt kanske kan fylla tomrummet, eller?   

Nej, det hjälper inte att försöka fly från sina obehagliga känslor, bättre då att träna sig i medveten närvaro. När jag känner som jag gör nu så brukar jag lyssna på Eckhart Tolle. Fast i kväll hade jag extremt svårt att koncentrera mig på vad han sa. Började tänka på allt möjligt annat samtidigt som jag kände den där oron eller krampen i magen. Men det hjälper ändå att ha honom i hörlurarna. Även om jag inte hör ett ord av vad han säger.   

Fick plötsligt lust att skriva en sorts sammanfattning och summering av mina år som lärare. Jag var klar med min lärarexamen 1997 och kände mig redo att gå ut i "den riktiga världen" för att börja jobba. Den riktiga världen visade sig vara mycket tuffare än jag hade trott, och jag skulle verkligen ha behövt en erfaren lärare som mentor under det där första året. Dessutom pendlade jag varje dag med tåg, vilket gjorde mig rätt trött.

Vi hade en manlig rektor, som var konflikträdd, och en "projektledare" som i praktiken ledde verksamheten. Denna projektledare blev inlagd på psyket efter några månader. Vid den tiden hade jag insett att jag redan höll på att bli utbränd och försökte bygga upp en strategi för hur jag skulle kunna orka i längden. Det var mitt första jobb, och jag stannade ett läsår. Efter det jobbade jag ett läsår här och ett läsår där på olika skolor. Alltid ny, alltid ovan, ingen tid att vara ordentligt förberedd. Jag blev bra på att överleva och jag lärde mig mycket om människor. Och om anställningsvillkor. Och om läromedel, eller snarare bristen på dem. På ungdomsgymnasierna hade skolorna inte råd att köpa in läroböcker. På vuxenutbildningarna hade eleverna inte själva råd att köpa läroböcker. I över tio år så bytte jag arbetsplats en till två gånger per år. Och jag trivdes aldrig så där till hundra procent. Det verkade förresten inte kollegorna på alla dessa arbetsplatser göra heller.

Mitt sista år som lärare blev på en folkhögskola ute i obygden. Där sa jag vad jag tyckte ibland, även om jag visste att jag borde hålla tyst om jag ville behålla jobbet. Men jag ångrar ingenting idag. Det enda jag ångrar är att jag gick med på att sätta det högsta omdömet (motsvarigheten till betyg) på en person som verkligen inte förtjänade det, men som hade lyckats dupera de andra lärarna. Jag hoppas att han inte blev polis, vilket var hans mål, han passade verkligen inte för det. På den skolan blev jag uppriktigt sagt förfärad över den låga kvaliteten på utbildningen. Det förvånar mig fortfarande att den finansieras med offentliga medel. Och jag är glad över att jag blev avskedad, även om jag hade önskat att det hade gjorts på ett mer professionellt sätt. Hade inte velat vara kvar där nu.

Vad var det då som jag saknade på alla dessa arbetsplatser? Jag saknade en god atmosfär, människor som var glada och trivdes med sina jobb. Jag saknade studiemotiverade elever. Jag saknade stöd från ledningen och till slut saknade jag också inre motivation till att undervisa. Jag började se att det finns så många andra saker i livet som är viktigare än det man lär sig i skolan och att många av mina elever saknade det som krävdes för att kunna koncentrera sig på sina studier. Den sociala delen av jobbet, hur vi människor beter oss mot varandra, och hur man kan hjälpa andra att ta ett steg framåt, blev för mig det allra viktigaste. I framtiden hoppas jag kunna jobba mest med den delen och mindre med undervisning. Och jag hoppas hitta en arbetsplats där jag kan trivas.

Så här är det för mig:  En stor del av tiden så kan jag inte göra saker jag vill för att jag inte hittar olika saker. Till exempel kan jag inte se på TV för att jag inte hittar våra två fjärrkontroller. (Tacka vet jag den tiden när det bara behövdes en fjärr för att kunna se på TV.) Jag kan inte smörja en gnisslande dörr för att jag inte hittar låsoljan, inte lyssna på Eckhart Tolle för att jag inte hittar hörlurarna. Så ser mitt liv ut. Och förresten, glömde skriva att jag inte gillar att städa heller.   

Nu är i alla fall Isadora såld, så nu blir det en hamsterbur mindre att städa.  

Är så less på att vara sjuk. Idag läste jag om "Martinus svar på ett brev från en sjuk" och blev påmind om:

1. Att allt som sker i livet har ett gott syfte, även lidandet.
2. Det finns inga genvägar till lycka och kärlek.
3. Ingen kan lida orätt. Alla skapar sitt öde genom sina handlingar mot andra, och enda sättet att få ett bra öde är att vara mot omgivningen som man själv vill bli behandlad. Alltså fokusera på det man kan ge till andra i stället för det man vill ha.

En gång skrev Martinus att det bästa man kan göra här i livet är att aldrig med sin tanke avvika från att tänka på hur man bäst kan tjäna "sin nästa" (ungefär "sina medmänniskor"). Snacka om att det är ett helt bakvänt tankesätt mot hur de flesta människor är vana vid att tänka!!!   

Idag fick jag för mig att jag skulle byta plats på Cornelia/Elton och Chanel med hennes fyrlingar, som ju bor i olika delar av lägenheten, men det visade sig vara en dålig ide, både för mig och för de vuxna katterna. Det blev bråk, och jag som försökte få dem att inte bråka blev biten i tummen. Så nu har jag suttit på vårdcentralen och fått stark antibiotika.  

Hamstrarna Alvin och Theodore har blivit tingade, så nu är det bara lilla Isadora kvar till salu (se bilder).

      Lilla Lo och jag är förkylda och vi ligger efter med städningen som vanligt. En helt vanlig dag hos familjen Nilsson, alltså.   

Kattungarna har i alla fall snabbt anpassat sig till sitt nya boende och sover nu sött i soffan.   

Har förresten bytt omröstning nyss. Var med och rösta!

Har idag varit på Studium och berättat om familjekonstellationer för projektet som jag själv var med i ända tills jag fick jobb. Det kändes jättebra och jag känner att jag gärna skulle vilja jobba som konstellatör när jag har är redo för det. För att bli redo så har jag en del egna "issues" som jag behöver jobba igenom, så jag har ingen brådska! Det kommer när den tiden är inne, det känner jag. 

Igår och idag har jag haft två underbara dagar med familjekonstellationer under ledning av Solveig Reinhold. Vi var på Kuggaviksgården vid havet i Åsa. Jag är så glad att jag har hittat konstellationerna, och att jag har förmånen att få vara med när Solveig har workshops!  

Just nu mår jag precis så bra som man bara kan må efter en sådan här helg! Så bra mår jag aldrig när jag har varit hemma hela dagen.      Det känns som att varje gång blir jag påmind om hur fantastiskt detta är och vilket viktigt arbete vi gör. Jag älskar verkligen familjekonstellationer!   För er som vill vara med, så är nästa tillfälle i Kungälv 30 juni, 09.00-ca 18.00 Det finns fortfarande klientplatser kvar. Rekommenderas!