Alldeles nyss låg jag i sängen och näsan var snuvig, magen var uppblåst och jag var dödstrött men kunde inte somna. Denna situation var väldigt välbekant för mig, jag har upplevt den otaliga gånger förut. Jag försökte fokusera på min inre kropp så som Eckhart Tolle säger, och jag försökte vara i ett meditativt tillstånd snarare än att gå in i alla tankar, men det fungerade bara några sekunder och sedan var jag tillbaka i tankar kring mitt jobb, kring katter, kring saker som hade hänt eller som skulle hända. I stället för att min kropp och mitt sinne slappnade av, så verkade det fortsätta att köra på precis som det brukar på dagtid när jag lever mitt vanliga liv. I stället för att känna min kropp inifrån som ett enda energifält så var jag väldigt mycket i mitt huvud, och särskilt i ögonen. Det var som att ögonen tittade på något fastän jag blundade. Då fick jag en impuls att i stället för att försöka somna och försöka komma in i ett meditativt tillstånd så skulle jag bara acceptera. Acceptera nästäppan, acceptera att jag inte kunde slappna av, acceptera att magen gjorde ont, acceptera att hela mitt fokus låg i huvudet och ögonen.

Jag lät mig själv verkligen känna hur det var att stirra med stängda ögon, och då märkte jag att efter ett tag så förändrades det där stirrandet. Det var inte statiskt, utan det rörde sig i takt med att medvetandet fokuserade på ett annat sätt. När jag accepterade att tankarna vandrade så förändrades även tankarna. Jag insåg plötsligt att precis så här har hela mitt liv sett ut fram till nu: Jag har haft mitt fokus på det som jag upplever som ofullkomligt och jag har haft en sådan stark önskan att förändra det att jag har förbisett allt det andra, allt som faktiskt fungerar, allt som är bra, allt som jag kan glädja mig åt.

Bara för att förtydliga för alla läsare: Allt det här som jag skriver nu är absolut ingen nyhet för mig i teorin. Alla andliga lärare och läror som jag har studerat under så många år har pratat om just detta: att acceptera allt precis som det är. Men det här var nytt för mig: jag upplevde det inte bara teoretiskt utan i praktiken. Jag insåg hur otroligt fokuserad jag har varit på det som jag vill förändra: mitt hälsotillständ, min ekonomiska situation, min karriär eller snarare brist på karriär, och det är som om jag har väntat på att det ska bli bättre först så att jag ska kunna börja leva sen. Något inom mig har vanemässigt tänkt: "Den här situationen/kroppsliga åkomman/personen/platsen är oacceptabel, jag kan inte ha det så här". Och så har mitt liv handlat om att försöka kämpa mot allt som jag har upplevt som ett hinder mot att må bra, ett hinder mot att leva fullt ut. Och det har tagit sååååå mycket energi.

Men, vad skulle hända om jag tänkte tvärtom? Om jag tänkte så här: Ingenting kan tas för givet. Jag kan inte kräva att någonting i livet ska vara på ett speciellt sätt eller att jag har rätt till det ena eller det andra. Det är ingen rättighet att ha tak över huvudet, att kunna gå, se eller tala. Allt detta är gåvor som jag har möjlighet att njuta av så länge jag har dem. Men om jag bara tänker på min snuva eller min värk eller min trötthet så glömmer jag bort att uppskatta allt som faktiskt är bra i mitt liv: Idag åkte jag, H och Lilla Lo till köpcentret och köpte Ginseng och proteinpulver och hårspännen och en massa mat. Jag orkade gå hela vägen från bilen och tillbaka och vi hade det trevligt tillsammans. Jag gjorde det trots tröttheten och trots att jag ibland kände mig lite yr. Jag klarade det! Jag har fått äta mat idag och jag har en skön säng att sova i. Jag har så mycket att vara tacksam över i mitt liv. Jag har en man och dotter som betyder oerhört mycket för mig. Jag har ett jobb nu, och trots att det finns mycket på jobbet som inte är som jag skulle önska att det var, så har jag faktiskt ett jobb äntligen. Jag kommer snart att få min första lön och jag har ett skrivbord och en skrivbordsstol att sitta på. Jag kan faktiskt se en skönhet i det slitna golvet och de tomma fönsterlösa väggarna. Ja, det finns något vackert i det ofullkomliga, och jag kunde plötsligt se det. Det var oerhört befriande att känna så.

Är jag förkyld och har feber när jag ska gå till jobbet? Jaha, då får jag acceptera det. Jag får ta två Alvedon och gå långsammare än vanligt. Är lägenheten stökig och jag vill att den ska vara städad, men jag orkar inte städa? Då får jag acceptera det också. Sitter Lilla Lo framför datorn igen och H är ute och springer och jag vill göra något med Lilla Lo men jag orkar inte? Då får det vara okej, för verkligheten ser ut så just nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Min kropp kan inte prestera mer än sitt maximum. Kan jag inte träna för att jag har varit konstant förkyld i tre månader? Jaha, då är det så det ska vara. Kanske kan jag till och med lära mig att se min egen ofullkomlighet som ett konstverk? Kan det finnas en skönhet i min onda hals, svidande ögon, rynkor och övervikt? Kan ett liv där man känner sig otillräcklig vara vackert? Ja, jag tror det och jag jobbar på att uppleva det så.

Tidigare har jag trott att min uppgift som anställd är att kämpa för elevernas bästa. Jag har trott att jag måste se till att de får en utbildning av hög kvalitet, och att deras rättigheter tillvaratas. Jag har sett det som min uppgift att se till hela verksamhetens bästa och försöka göra arbetsplatsen mer välfungerande. Och att stå upp för den lilla människan. Men plötsligt insåg jag att det inte står i min makt att göra allt det där. Jag kan inte ta ansvar för något som inte är mitt ansvar. Och då kände jag en jättestor lättnad. Arbetets ofullkomligthet, vårt hems ofullkomlighet, min kropps ofullkomlighet, alla människors ofullkomlighet förvandlades för mitt inre till ett konstverk. Kom i min famn alla klassrum som saknar whiteboard! Kom i min famn alla dörrar som inte går att låsa upp! Kom i min famn alla sura kollegor! Kom i min famn alla scheman som inte fungerar! Jag älskar er precis som ni är!

Riktigt bra konst väjer inte för det fula, det svarta, det ofärdiga. Och det vill jag inte heller göra längre. Jag vill träna på att uppskatta allt som livet har gett mig, både det som gör ont och det som inte gör ont. Så vill jag leva mitt liv. Och jag skriver ner allt detta så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv när jag glömmer, för glömma kommer jag att göra ibland. Men det här är en bra början.

1. Jag önskar bli fri från förkylningarna och bli full av en massa sprudlande energi. Den energin vill jag använda till att upptäcka världen på nytt!

2. Jag önskar att min provanställning övergår i en tillsvidareanställning. Då ska jag fira med champagne, jordgubbar och choklad!

3. Jag önskar att allt går bra med Chanels kommande kull och att vi får ta hem en liten sötnos som ska bli vår nya avelshona. Jag längtar redan efter henne!

4. Jag önskar omge mig med människor, omständigheter och händelser som väcker glädje, lust och inspiration. 2013 får gärna bli fullt av glada skratt och härliga upplevelser!

Ett gott nytt år önskar jag er mina kära bloggläsare!

Hur går det med träningen, kanske ni undrar? Jag gick ju till gymet 2-3 gånger i veckan under några månader, men den senaste tiden har jag varit konstant förkyld under mer än två månaders tid, så jag har inte kunnat träna alls.    Några korta promenader har det blivit bara. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kunde vara förkyld så länge i sträck.  Så i stället har jag bland annat ägnat mig åt att spela dataspelet Kingdom Rush, som är väldigt beroendeframkallande. I vanliga fall är jag en ovanligt fredlig person, men när jag spelar Kingdom Rush så blir jag en krigsstrateg av stora mått.   Jag har faktiskt klarat alla nivåer, alla stjärnor och alla Achievements. Slå det om ni kan!   

Till alla mina kära bloggläsare vill jag önska en härlig jul och ett fantastiskt nytt år!

I mellandagarna ska jag vara på jobbet. Vi ska ha några lugna dagar då vi ska fika, gå till biblioteket, göra rollspel, prata om julen, sjunga och kanske se på film tillsammans med deltagarna. Lilla Lo tycker att mitt jobb verkar lite konstigt, och det tycker jag själv ibland också, men jag trivs!  

Nu har jag gjort om färgerna på bloggen, och den liknar faktiskt en marsipantårta litegrann, men jag gillar det!   

Nu när jag äntligen har lärt mig vilket program man ska använda för att göra en header till bloggen så försvinner bloggens bakgrund i stället....Konstigt!

Jag tycker inte att djuraffärer borde få sälja levande djur. För det första är risken alltför stor att människor köper djur på impuls, vilket kan medföra att de blir djurägare utan att vara tillräckligt pålästa och förberedda. Om djurköparna måste göra den lilla extra ansträngningen att kontakta en uppfödare, boka tid och leta reda på uppfödarens adress, så blir risken mindre att olämpliga personer skaffar djur.

För det andra så säljer många djuraffärer djur som fötts upp under tveksamma omständigheter: utan lämplig mat, utan mänsklig socialisering och under industriliknande former utomlands. De privatpersoner som föder upp djur som en hobby ger djuren bättre skötsel och mer mänsklig kontakt, och djuren brukar därför vara tama vid försäljning. Då får djurköparen en mer positiv upplevelse av sitt nya djur och djuret mår bättre. Uppfödare brukar även vara kunnigare om sitt eget djurslag än den genomsnittliga expediten i en djuraffär, och risken att köparen får felaktiga råd blir mindre.

För det tredje så är det extra tveksamt att sälja kaniner, marsvin och vattensköldpaddor på djuraffärer. Orsaken är att det finns ett stort överskott av dessa djur på marknaden. Många köper djuren och tröttnar sedan efter ett tag, sedan försöker de skänka bort dem, men det är svårt att hitta bra omplaceringshem helt enkelt för att marknaden är mättad. (Samma sak gäller katter utan stamtavla.) Om djuraffärerna skulle sluta sälja dem så skulle fler köpa omplaceringsdjur i stället för en djurunge, vilket skulle öka dessa arters chanser att få det bra hela livet.

Sammanfattningsvis så tycker jag att husdjurens välbefinnande måste vara viktigare än människors rätt att skaffa djur närhelst andan faller på. Om det blev lite svårare att köpa ett djur så kanske fler människor skulle tänka till en extra gång innan de tog på sig ansvaret för en annan varelses liv, och det skulle både vi och djuren tjäna på i längden.

Två av våra hamsterungar från i våras.