Här följer en liten presentation:

Namn: S*Miss Emmi's Cattish Cornelia

Färg: Svartsilvertigré, ns 23

Född: 18 mars 2009

Föräldrar: Yakov och Evora

Ras: sibirisk katt

Den här tjejen är det väldigt lätt att bli kär i. Cornelia, som är den hittills enda katten från min egen uppfödning som bor här hemma, är charmtrollet personifierad. Faktum är att Cornelia nog är lite av en idealkatt för mig, hon har allt som jag önskar hos en katt. Hon gillar alla i familjen lika mycket, och hon älskar att gosa, men är aldrig påträngande. Lilla Lo kallar henne "Nel" och är väldigt förtjust i hennes "tjocka stjärt".   

Hon har många små egenheter. En av dem är att hon gärna ligger på min eller Hs axel och spinner när vi sitter vid datorn. Det är väldigt mysigt. En annan är att hon älskar att äta använda öronproppar. Både jag och H sover med öronproppar, så det finns många chanser för Cornelia att norpa åt sig en öronpropp, men vi är noga med att lägga dem på ett säkert ställe efter användning. Förr räckte det med att lägga öronpropparna i nattygsbordslådan. Nu ligger de i en tändsticksask i nattygsbordslådan, eftersom hon lärde sig att öppna lådan. Men härom dagen råkade någon glömma att stänga sovrumsdörren och jag hade lagt ifrån mig öronpropparna bredvid sängen. Alltför sent hörde jag ljudet av Cornelias lyckliga tuggande bakom sängen samtidigt som hon spann högt.   Jag hör er bloggläsares tysta frågor och svaren är: Ja, det kan nog vara farligt att äta öronproppar, men som tur är så har hon inte visat några tendenser till att må dåligt av det ännu. Och ja, när man rensar lådan så hittar man då och då orangea pluppar i bajset. (Det är såna där vanliga gula eller orangea av skumplast vi brukar använda.)

Ytterligare en sak som är speciell med Cornelia är att hon blir helt galen när hon ser en insekt. Då jam-kvittrar hon och är helt uppslukad. Ibland hoppar hon upp högst uppe på en dörr och iakttar insekten som söker sig mot lampans ljus. Cornelia och Lucida är de bästa lekkamraterna, och de brukar jaga varandra runt hela lägenheten, brottas eller leka med leksaker ihop. När Lucida leker med en fjädervippa så väntar Cornelia tills Lucida har lekt färdigt innan hon börjar leka med den (vilket brukar dröja ganska länge  ). Cornelia fungerar även väldigt bra ihop med Lisen. Om man kan använda ordet diplomatisk om en katt så är Cornelia det. Cornelia är den av tjejerna som är mest förtjust i att vara ute på balkongen. Det blir inga långa utevistelser nu när det är kallt, men en liten stund varje dag räcker gott och väl. Då brukar hon sitta och spana på allt som rör sig runtomkring. Det enda problemet är att hon har börjat klättra upp på nätet till balkongen, så vi måste bättra på det så att det blir mindre farligt och jag slipper gå ut i strumplästen i snön med andan i halsen och hämta in henne titt som tätt.

Ja, hon är en superkisse, helt enkelt, och till råga på allt är Cornelia väldigt rastypisk, och jag hoppas mycket på henne vid nästa utställning i februari i Mölndal.

Så än så länge är allt frid och fröjd i vår lilla "kattfamilj". Det kan hända att detta kommer att ändras lite när de båda  silvertjejerna blir fertila, vi får se. Fertila honor är inte lika harmoniska som kastrater, och de hamnar lättare i bråk med varandra, har jag märkt av egen erfarenhet. Inga allvarliga konflikter oftast, men ändå.

"Nu var det ett tag sedan vi hördes och jag tänkte att det nog var dags för en uppdatering.

Leon har blivit ett riktigt lejon med sin stora man och eleganta svans. Han är nu kung över vidderna här ute på landet över vilka han styr med en hemlös kattdam som ett gammalt par tar hand om. De har flyttat ifrån sitt hus som är fallfärdigt och bor på hemmet nedanför backen, men varje dag matar de den lilla tösen och de har ordnat för henne så hon har ett varmt skyddat ställe under tak med filtar. Jag skulle gärna adoptera den lilla tjejen, men Tommie är ju allergisk. Men när vi byggt vårt garage ska jag inreda åt henne där och ställa ut mat. Man vet ju inte hur länge de gamla får vara friska.

Men Leon har som sagt vuxit upp, och på kuppen har han fått med sig både bra och lite mindre uppskattade vanor. Att väcka mamma klockan 04 med en lätt puss vilken efterföljs av en full on attack mot huvudet är en av de mindre uppskattade. Jag har ett par sår i hårfästet och mina armar se ut som om vi jämt hade kattungar. vi har försökt med att stänga dörren, men han är otroligt envis och bestämmer sig för att dörren alldeles säkert går att krafsa igenom. Detta under höga tjut. Så han får sin vilja igenom. Attack betyder nu mat och gå ut.
En av de bra nyckerna är att han alltid kommer när jag ropar oavsett om han ligger i djup sömn. Detsamma gäller inte när Tommie ropar, så det får mig att känna mig lite speciell, och jag behöver aldrig vara orolig för att han är borta. Sen är det bara jag som får morronattack också så han är iallafall konsekvent,

Sen har Leon råkat ut för en kattnappning! På väg upp till Stockholm ringde någon till min mobil, och då det var dålig sändning så gick samtalet direkt till mobilsvar. När jag lyssnade av det var där en tjej som sa att hon bodde på samma väg som vi och att hon hade våran katt och att han mådde bra. Jag ringde upp henne och berättade att jag också bodde på samma väg och att det inte var någon fara. Hon berättade då att Leon var en kopia av hennes katt som hade försvunnit och att hon hade sett han hemma hos oss, stannat bilen och ropat på "Lukas" och öppnat bildörren, och Leon som älskar att åka bil, hoppade glatt in. Jag berättade att han var en sibirier, ca 10 månader och att vi haft han sen han var liten. Jaha, sa hon då. Vad gör jag nu? Tja, lämnar tillbaka honom tyckte jag med en lätt känsla av oro. Hon gick motvilligt med på detta. Efter att vi lagt på så ringde jag Tommie som var hemma och bad han gå ut och möta henne, samt att övertyga henne ytterligare och låta henne känna på chippet. När Tommie pratade med henne tog det han en lång stund att övertyga henne om att det inte var hennes Lukas som sprang bort för 2 år sedan, och hon blev inte helt nöjd förräns hon kände chippet. Hon tyckte det var mycket märkligt att man hade en raskatt ute, men förstod lite bättre när Tommie sa att han var allergisk,  Då bad hon såklart om ursäkt och och åkte sen hem. Puhh! Vilken tur att han var chipp-märkt säger jag. Visst kan vi visa kort mm, men har någon bestämt sig är det inte lätt.

Sen har Leon varit lite dålig också. Han började kräkas under julen, och efter att inte fått behålla maten på tre dagar, han spydde inte direkt utan alltid några timmar senare, så åkte vi in till Blå Stjärnan som hade akutöppet på helgerna. Han röntgades och togs prover på, men fick åka hem litet bandage och medicin. Detta hjälpte och han fick behålla maten. Men så några dagar senare så jobbade jag hemmifrån och hade med mig papper i en bunt med ett sånt där stort brunt gummiband. Leon var extremt intresserad av gummibandet så han fick det att leka med samtidigt som jag gick och hämtade något. När jag kom tillbaka så satt han och svalde och gummibandet var borta. Suck! Jag ringde Blå stjärnan då det var kväll och vi fick åka in akut och kräka min Lilleman, Han hade ju känslig mage också var det ett väldigt stort gummiband. Väl där fick han en spruta, och 5 min senare började han spy. Kokt fisk i massor samt ett styck gummiband kom ut. När han var klar slocknade han helt. Det var tydligen så den sprutan funkade. (se bilderna på min livlösa kille). För att piggna till fick han en antispruta och vipps var han på fötter igen. Dock varade inte den senare sprutan jättelänge så hela kvällen gick han och släpade rompen efter sig. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. Men det hela gick bra iallafall, och allt gick på samma utbetalning som det första besöket då det var inom 100 dagar. Tack för att man har försäkring. Annars hade vi varit 4500 kr fattigare i dessa januaritider.

Tja, det var en liten uppdatering. Och jo, kan du maila namnet igen på den där kattklubben man skulle gå med i för att få ställa ut Lilleman. Vi är jättesugna på att ställa ut han i februari.

Många kramar ifrån oss! och Ps. Han är en kopia av sin vackra mamma.."

Min kommentar: Oj, det var många dramatiska händelser som ni råkat ut för! Tur att alla slutade lyckligt!  Och vilken fin kisse! Han är väldigt lik sin syster Clara.    

För mig så har Cornelia det ultimata sibbeuttrycket i ansiktet. Precis så här tycker jag att en sibirisk katt ska se ut. Snygg, helt enkelt. 

Cornelia in action. 

Cornelia är väldigt fokuserad på fjädervippan på den här bilden. Kolla in morrhåren, som pekar framåt. 

Cornelia chillar med telefonkatalogen som huvudkudde.

Cornelia, som föddes den 18 mars, väger redan 3,2 kilo! Alla tre katterna kommer att äta "Babycat instinktive" till och med den 1 december, då Lucida fyller 4 månader. Lisen, som inte har något som helst problem med övervikt, är normalviktig nu, medan Cornelia har vissa tendenser till fetma. Men Cornelia har ju faktiskt inte börja löpa ännu, vilket innebär en stor påfrestning för en katt, så då är det bra att ha lite extrahull att ta av.

Det enda jag behöver tänka på är att Cornelia inte bör vara tjock när hon ska ställas ut i februari.

I morgon ska Cornelia ställas ut för första gången på Gothia Arena här i Göteborg. Välkomna alla som vill komma och hälsa på! Det ska bli roligt, men jag är lite nervös som vanligt.  (Bilden är från i somras.)

"Äntligen får vi iväg några bilder på Clara.
Hennes päls har blivit superburrig nu och jag antar att det är lite av en vinterpäls. Så hon är extra gossig och mjuk!
 
Hon växer och frodas, och det verkar som att hon alltid är hungrig!"

Nu i kväll så låg Cornelia och sov på min arm i soffan som en liten bebis! Ja, eller bättre än en bebis, för hon hade inte kolik och hon skrek inte, bara låg och spann på min arm alldeles avslappnad, och jag häpnade över att hon, den där fina lilla kärleksbomben, har kommit till tack vare att jag för två år sedan bestämde mig för att bli kattuppfödare till varje pris och sedan genomförde min plan trots motstånd och kritik och negativitet från många håll. Jag är stolt över Cornelia, det är jag. Och över mig själv.

På bilden ser ni en blott 8 veckor gammal liten Cornelia, som idag faktiskt väger hela 2.9 kilo.

Har förresten placerat ut matskålar runtomkring lägenheten nu, men katterna har inte ätit så mycket och inte visat något översvallande intresse heller. Cornelia demonstrerade till och med sitt ointresse genom att krafsa runt en av skålarna. Jag antar att hon inte vill att några andra rovdjur ska känna att det bor en katt här.

Sen måste jag bara få säga min åsikt om TV-program. Enligt min åsikt finns det två sorters realityprogram på TV. En bra och en dålig. Den som jag tycker är bra är program av typen "Inlåst" som jag såg i kväll med Cornelia på armen. Här går det ut på att göra något bra. Hjälpa ungdomar att komma på rätt köl. Eller ett program som "Spårlöst", där man faktiskt hjälper personer att hitta sina föräldrar som de inte har haft kontakt med på en massa år. Sånt är bra och äkta, sånt gillar jag. Men den andra sorten. När det ska lekas och tävlas och allting bara är påhittat. Som när en känd person ska ha någon sorts plastkula på huvudet som man sedan häller olika sorters småkryp i ("Kändisdjungeln"). Vad är vitsen med det? På vilket sätt blir världen en bättre plats genom det programmet? Inte-över-huvud-taget. Aldrig. Det är bara en massa kändisar som vill boosta sina egon. Med tanke på att det faktiskt kostar en hel del att göra ett TV-program och att det når ut till så otroligt många människor så vore det bra om TV-skaparna satsade på TV som faktiskt får tittarna att känna att det går att hjälpa, det går att förändra saker till det bättre.