Miss Emmi's sibiriska katter

Alla inlägg under september 2015

Av Emelie - 13 september 2015 09:34

Den senaste tiden har jag funderat mycket på ämnet inavel i förhållande till korsningsavel. Artiklarna i detta och mitt förra inlägg, skrivna av Per-Erik Sundgren angående husdjursavel, har varit mycket intressanta för mig att läsa:


Inom hundaveln diskuteras allt oftare korsning som en väg ur de problem som en för långt gående inavel skapat i många hundstammar. Men det är inte så enkelt att man bara gör en korsning och direkt är alla problem försvunna. Innan jag går vidare låt mig deklarera tydligt att jag är för systematiserad rasavel när det gäller hundar. Orsaken är enkel. Det finns inget annat sätt på vilket vi kan ge en rimlig "varudeklaration" till valpköpare. Utan fasta raser har man ingen möjlighet att, vid köp av en valp, på förhand veta tillräckligt mycket om hur hunden kommer att se ut och fungera som vuxen. Detta är det enda bärande skälet för rasavel, men det är ensamt tillräckligt starkt för att motivera avel inom bestämda raser. När väl detta är sagt skall jag försöka reda ut vad korsning är, varför vi får korsningseffekter och varför korsning ofta, dock långtifrån alltid, är en misslyckad lösning på avelsproblem i en ras.

Några grundbegrepp

Till att börja med måste en del begrepp redas ut. Vad menas egentligen med inavel och korsning? Vilka egenskaper hos hundarna kan i första hand påverkas vid korsning? När kan korsning väntas ge goda resultat och när är risken för misslyckanden stor.

Hundar som är nära släkt bär delvis samma gener eller arvsanlag. Några av arvsanlagen kan väntas vara defekta på ett eller annat sätt. Så länge en hund bara har ett sådant defekt anlag i ett anlagspar så spelar det oftast liten roll. Det andra, normal, arvsanlaget räcker för att hunden inte skall drabbas av skadan i det defekta anlaget. Men om man parar nära släktingar med varandra så kan de var för sig ha fått samma defektanlag från sina anföräldrar. Deras valpar riskerar då att få samma defekta anlag både från sin mor och från sin far. Därmed finns inte längre något skydd mot defektanlaget och valpen visar någon form av ärftlig skada. I korthet så gäller för alla genpar att man genom inavel ökar andelen par med identiska gener, dvs där båda anlagen i ett par kommer från samma anförälder.

Kvantitativ och kvalitativ nedärvning

Inavelns, eller gendubbleringens, verkningar är lite beroende av vilka gensystem och egenskaper som drabbas. Inom genetiken skiljer man mellan kvalitativt och kvantitativt nedärvda egenskaper. Egenskaper med kvalitativ nedärvning styrs alltid av få gener. Dessutom är det så att deras effekter gör det möjligt att klassa hundarna i tydliga grupper. Hårlag och pälsfärg är typiska kvalitativt nedärvda egenskaper. Vid kvantitativ nedärvning, då normalt många olika gener påverkar egenskapen, kan man inte längre enkelt klassa djur i grupper. Det finns helt enkelt inga tydliga gränsar för olika klassar. Kroppsstorlek, vikt, fysisk prestationsförmåga kan nämnas som exempel på kvantitativt nedärvda egenskaper.

Vid kvalitativ nedärvning är det ofta så att den ena förälderns anlag kan komma att dominera över den andras anlag i samma egenskap. Om man exempelvis parar en svart labrador, som har två anlag för svart färg, med en gul labrador, som har två anlag för gul färg, så blir alla valparna svarta. Parar man två svarta labradorer, som båda bär ett anlag för svart och ett för gul pälsfärg, så blir i genomsnitt 75 % av valpar svarta och 25 % gula. Valparna kommer således alltid att likna endera föräldern. Det bildas inga mellanformer.

Vid kvantitativ nedärvning gäller däremot att avkomman som regel och i genomsnitt hamnar någonstans nära medeltalet av de båda föräldrarnas värden för egenskapen. Parar jag en storvuxen hund med en avsevärt mindre tik så kommer inte valparna att fördelas på tydliga grupper "stora" respektive "små" hundar. De kommer i stället att i genomsnitt hamna någonstans mellan de båda föräldrarnas storlek. Undantag kan förekommer, exempelvis vid nedärvning av specifika dvärggener, men kroppsstorlek är annars en egenskap med typisk intermediär nedärvning, dvs avkomman hamnar någonstans mellan föräldravärdena.

Immunförsvaret och unika identiteter

Immunförsvaret är viktigt för individernas hälsa och vitalitet. Det finns särskilda gensystem som är viktiga för att skapa ett bra immunförsvar. När det gäller flertalet av immunförsvarets gener så fungerar de lita annorlunda jämfört med gener för övriga egenskaper. En av de viktigaste funktionerna i immunförsvaret är att skapa unika identiteter, en sorts personliga koder, för varje individ. Det sker genom att varje individ bildar ett speciellt mönster av proteiner på ytan av sina celler. Ju flera gener som bidrar till det mönstret desto större är chansen att individen får en unik personlig kod. Precis som datorkoder skyddar en dator bättre mot intrång ju längre skyddskoden är så skyddar immunförsvarets proteinsystem individen bättre ju fler olika proteiner som kan bildas i systemet. Det hela går bland annat till så att en annan del av immunförsvaret utgörs av sk T-celler eller "mördarceller". De simmar runt i kroppen och avläser koden på varje cell de stöter på. Så långe de cellerna har samma kod som T-cellerna händer ingenting. Men avviker de tydligt så "mördar" T-cellerna de främmande cellerna och skyddar därmed individen mot infektioner av skilda slag.

Inavel ger gendubblering

Nu är det så att inavelns väsentliga verkan är att genom gendubbleringar minska antalet olika gener som kan förekomma i en grupp av anlagspar. Inavel kommer därmed också att minska antalet möjliga proteiner som kan tillverkas för att skapa unika koder för den enskilda individen. Vid extrem inavel, 100 %, kommer i själva verket alla individer i den inavlade gruppen att ha exakt samma proteinmönster, samma identitetskod, i sitt immunförsvar. Om då exempelvis en sjukdomsframkallande bakterie lyckas kopiera det mönstret så kan den slinka förbi T-cellernas kontroll och skapa en allvarlig infektionssjukdom genom att fritt föröka sig hos värddjuret. Inte nog med det! Har bakterien knäckt koden hos en individ i den inavlade stammen så har den samtidigt knäckt koden för alla andra individer i samma stam. Hela stammen riskerar därför att angripas utan att ha något skydd mot den invaderande bakterien.

Utan inavel kommer varje individ att ha en mer komplex identitetskod i sitt immunförsvar. Därmed blir det svårare för bakterier att över huvud taget lura T-cellerna att de tillhör individens normala celler. Dessutom kommer varje individ att ha en kod som är olik alla andras. Även om bakterien då knäckt koden för en individ så är de övriga skyddade därför att deras egna koder ser annorlunda ut. Konsekvensen av detta är att inavel leder till sänkt förmåga hos immunförsvaret även om inga skadade gener finns hos individerna. Redan minskningen av antalet olika gener som kan finnas för att skapa identitetskoder leder till ökade risker att drabbas av infektionssjukdomar.

Korsning är omvänd inavel

Efter denna långa inledning kan det vara dags att förklara hur korsning påverkar olika egenskaper och när den är gynnsam eller varför den ibland slår fel. Korsning är egentligen ingenting annat än omvänd inavel. Vad som händer är att antalet gendubbletter hos individerna minskar kraftig och i högre grad ju mer obesläktade de båda föräldraraserna är och ju mer inavlade de är var för sig. Om föräldrarna kommer från två skilda raser, där inaveln är mycket låg i båda raserna, så skall man därför inte vänta sig några mer betydande korsningseffekter hos avkomman. Andelen gendubbletter är ju då redan låg i föräldraraserna och kommer därför inte att minska nämnvärt vid korsning mellan dem. Ursprungsraserna har redan kompletta immunförsvar och låga defektfrekvenser. Betydande korsningseffekter förutsätter således korsning mellan var för sig inavlade stammar.

Korsning påverkar dessutom egenskaper med olika nedärvningsmönster på olika sätt. Om man har rent kvantitativ så skall man inte vänta sig nämnvärda korsningseffekter. Variationen i de egenskaperna bestäms av många gener och de behöver inte vara skadade på ett eller annat sätt för att var för sig påverka egenskapen. Deras verkan adderas i stället så att man får ett medelvärde av föräldrarasernas egenskaper hos korsningsavkomman. Defekter av skilda slag, både fysiska och mentala, nedärvs däremot som regel kvalitativt. De orsakas ofta av att enskilda skadade gener dubbleras hos avkomman. Defektgener och enkelt nedärvda sjukdomsframkallande gener är oftast recessiva (vikande), dvs de syns inte hos individer som bara har en sådan defekt gen tillsammans med en normal gen i samma genpar. Det är ingenting märkligt med att defektgener som regel är recessiva eller vikande. Orsaken är helt enkelt den att dominerande defektgener, sådan var verkan slår igenom hos individen även när bara en gen är skadad, kommer att gallras bort omedelbart hos den första drabbade individen. Dominerande gener kan så att säga inte "smyga omkring" dolda i flera generationer.

Korsning påverkar främst defektfrekvens, fruktsamhet och immunförsvar

Om man korsars två obesläktade raser med varandra så minskar risken för att skadade recessiva gener dubbleras. Därmed sjunker normalt frekvensen ärftliga defekter tydligt vid korsning. Men det förutsätter naturligtvis att inte samma defekt finns i båda de föräldraraser som korsas.

Fruktsamhet är den enskilda egenskap som, tillsammans med motståndskraft mot infektionssjukdomar, påverkas starkast av korsning. Orsaken till att de båda egenskaperna följs åt är helt enkelt att de i betydande grad styrs av samma gensystem. Möjligheten att skapa unika identitetskoder för varje individ är en förutsättning för att ett befruktat ägg skall kännas igen och särbehandlas som ett blivande foster i livmodern. Troligtvis påverkas dessutom själva befruktningsprocessen av olikheter mellan ägget och den befruktande spermien så att fostrets identitetskod blir unik och fostret därmed, när det föds, har möjlighet att bilda ett så starkt immunförsvar som möjligt.

För fullständighetens skull bör det också nämnas att vissa delar av gensystem helst inte bör vis någon variation alls. Alla behöver hjärta, lungor, lever njurar och andra inte organ samt nervsystem, muskler skelett osv. I alla de gensystem som styr normal kroppsutveckling bör den ärftliga variationen vara låg. Om korsningen här bidrog med ökad ärftlig variation vore det snarast en nackdel.

Korsningseffekt främst mellan inavlade raser

Efter denna långa inledning blir det möjligt att ge ett lite begripligare svar på frågan om varför korsning ofta är gynnsam för avkomman och varför det ibland går alldeles fel. Normalt skall man vänta sig positiva korsningseffekter mellan var för sig inavlade raser och främst i egenskaper som är beroende av unika identitetskoder föd varje individ. Det gäller då i första hand motståndskraft mot sjukdomar och fruktsamhet. Därtill kommer man att få påtagliga korsningseffekter i form av minskat antal defekta individer. Det gäller då både fysiska och mentala egenskaper. Man skall däremot inte vänta sig mer påtagliga korsningseffekter, dvs att avkomman skall bli bättre än någon av föräldraraserna, i egenskaper med kvantitativ och intermediär nedärvning annat än om de också varit nedsatta som en följd av sviktande immunförsvar.

Stora rasskillnader kan skapa negativa korsningseffekter

När kan man d vänta sig att korsning leder till negativa effekter? Vid huvuddelen av de korsningsstudier som genomförts på husdjur har man använt sig av stammar med relativt lika storlek och anatomi. Effekterna av att korsa stammar av djur med dramatiska skillnader i storlek och anatomisk byggnad är mer begränsad. Hundar uppvisar långt mycket större skillnader både i storlek och kroppstyp än något annat husdjur. Genom specialinriktad avel har man också skapat hundar med mycket stora skillnader i beteenden. Korsar man raser med stora sådana skillnader så blandas arvsanlag med avsevärda olikheter i sin verkan på individen. Det är rätt naturligt att det då kan uppstå problem och misslyckade korsningsresultat. Använder dessutom sådana djur från förstagångskorsning och parar dem med varandra blir det helt omöjligt att förutsäga resultaten. Risken för att producera hundar med stora obalanser både i kropp och själ blir betydande. Den typen av oplanerad korsning används inte heller i någon annan husdjursavel. Orsaken är just att resultatet av korsningen blir alltför oförutsägbart. Risken att få individer som visar allehanda icke önskade avvikelser ökar påtagligt.

Korsning bara för att lösa inavelsproblem

Korsningsavel är inte något man skall rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid sådan korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel. Orsaken är naturligtvis att man i första hand får effekter på vitalitets- och fruktsamhets-egenskaper samt defektfrekvenser. I övrigt skall man räkna med en i huvudsak intermediär nedärvning, dvs avkomman får egenskapsvärde någonstans vid föräldrarnas medelvärde. Man kan då inte hoppas på att föräldradjur med brister i sådana egenskaper skall åstadkomma bra avkomma bara därför att man utnyttjat korsning.

För säkerhets skull vill jag som avslutning på denna långa redogörelse understryka att hundaveln i allt väsentligt bör ske inom det vi kallar för rena raser. Det skulle kunna anföras flera skäl för det, men det skäl jag inledningsvis nämnde är ensamt tillräckligt starkt. Rasavel är vår enda väg att redan på valpstadiet kunna förutse väsentliga drag i den vuxna hundens anatomi och mentala funktioner. För en valpköpare är det som regel viktigt att veta hur stor en hund blir som vuxen, vilken pälsvård och annan omsorg den kräver. Dessutom är skillnaderna i de mentala funktionerna så stora mellan olika hundraser att man också av den orsaken har behov av rasuppdelning. Uppdelningen har fördelar både för hundägarna och hundarna. En intensiv arbetshund, typ vallhundar och jakthundar, far illa av att hamna i rena stadsmiljöer med otillräcklig tillgång till aktiviteter.

Att avel inom rena raser bör dominera inom hundaveln hindrar dock inte att en eller annan gräns mellan rasvarianter som skiljer sig i mycket obetydliga egenskaper borde tas bort. Framför allt gäller det om varje rasvariant för sig har så litet individantal att man riskerar allvarliga skador som en följd av alltför nära släktskapsavel. Man kan också tänka sig systematiska korsningsprogram för att framställa helt nya raser, men det får bli ett annat kapitel.

Sprötslinge i augusti 2001

Per-Erik Sundgren


Källa: http://blandrashundar.ifokus.se/articles/4d714de0b9cb462227060ba4-vad-kan-man-vanta-av-korsningsavel?4d7124adb9cb4621410471cd-1

ANNONS
Av Emelie - 13 september 2015 09:27

Per-Erik Sundgrens artiklar om husdjursavel tillhör mina favoriter i ämnet. Jag hittade igår en jättebra artikel, som visserligen handlar om hundar, men eftersom ämnet är universellt kan man tillämpa principerna på all form av avel. Den ursprungliga URLen finns inte längre kvar, så jag hänvisar till dess nuvarande plats på Blandrashundar i Fokus. Nedanstående text är alltså skriven av Per-Erik Sundgren:


Inom hundaveln diskuteras allt oftare korsning som en väg ur de problem som en för långt gående inavel skapat i många hundstammar. Men det är inte så enkelt att man bara gör en korsning och direkt är alla problem försvunna. Innan jag går vidare låt mig deklarera tydligt att jag är för systematiserad rasavel när det gäller hundar. Orsaken är enkel. Det finns inget annat sätt på vilket vi kan ge en rimlig "varudeklaration" till valpköpare. Utan fasta raser har man ingen möjlighet att, vid köp av en valp, på förhand veta tillräckligt mycket om hur hunden kommer att se ut och fungera som vuxen. Detta är det enda bärande skälet för rasavel, men det är ensamt tillräckligt starkt för att motivera avel inom bestämda raser. När väl detta är sagt skall jag försöka reda ut vad korsning är, varför vi får korsningseffekter och varför korsning ofta, dock långtifrån alltid, är en misslyckad lösning på avelsproblem i en ras.

Några grundbegrepp

Till att börja med måste en del begrepp redas ut. Vad menas egentligen med inavel och korsning? Vilka egenskaper hos hundarna kan i första hand påverkas vid korsning? När kan korsning väntas ge goda resultat och när är risken för misslyckanden stor.

Hundar som är nära släkt bär delvis samma gener eller arvsanlag. Några av arvsanlagen kan väntas vara defekta på ett eller annat sätt. Så länge en hund bara har ett sådant defekt anlag i ett anlagspar så spelar det oftast liten roll. Det andra, normal, arvsanlaget räcker för att hunden inte skall drabbas av skadan i det defekta anlaget. Men om man parar nära släktingar med varandra så kan de var för sig ha fått samma defektanlag från sina anföräldrar. Deras valpar riskerar då att få samma defekta anlag både från sin mor och från sin far. Därmed finns inte längre något skydd mot defektanlaget och valpen visar någon form av ärftlig skada. I korthet så gäller för alla genpar att man genom inavel ökar andelen par med identiska gener, dvs där båda anlagen i ett par kommer från samma anförälder.

Kvantitativ och kvalitativ nedärvning

Inavelns, eller gendubbleringens, verkningar är lite beroende av vilka gensystem och egenskaper som drabbas. Inom genetiken skiljer man mellan kvalitativt och kvantitativt nedärvda egenskaper. Egenskaper med kvalitativ nedärvning styrs alltid av få gener. Dessutom är det så att deras effekter gör det möjligt att klassa hundarna i tydliga grupper. Hårlag och pälsfärg är typiska kvalitativt nedärvda egenskaper. Vid kvantitativ nedärvning, då normalt många olika gener påverkar egenskapen, kan man inte längre enkelt klassa djur i grupper. Det finns helt enkelt inga tydliga gränsar för olika klassar. Kroppsstorlek, vikt, fysisk prestationsförmåga kan nämnas som exempel på kvantitativt nedärvda egenskaper.

Vid kvalitativ nedärvning är det ofta så att den ena förälderns anlag kan komma att dominera över den andras anlag i samma egenskap. Om man exempelvis parar en svart labrador, som har två anlag för svart färg, med en gul labrador, som har två anlag för gul färg, så blir alla valparna svarta. Parar man två svarta labradorer, som båda bär ett anlag för svart och ett för gul pälsfärg, så blir i genomsnitt 75 % av valpar svarta och 25 % gula. Valparna kommer således alltid att likna endera föräldern. Det bildas inga mellanformer.

Vid kvantitativ nedärvning gäller däremot att avkomman som regel och i genomsnitt hamnar någonstans nära medeltalet av de båda föräldrarnas värden för egenskapen. Parar jag en storvuxen hund med en avsevärt mindre tik så kommer inte valparna att fördelas på tydliga grupper "stora" respektive "små" hundar. De kommer i stället att i genomsnitt hamna någonstans mellan de båda föräldrarnas storlek. Undantag kan förekommer, exempelvis vid nedärvning av specifika dvärggener, men kroppsstorlek är annars en egenskap med typisk intermediär nedärvning, dvs avkomman hamnar någonstans mellan föräldravärdena.

Immunförsvaret och unika identiteter

Immunförsvaret är viktigt för individernas hälsa och vitalitet. Det finns särskilda gensystem som är viktiga för att skapa ett bra immunförsvar. När det gäller flertalet av immunförsvarets gener så fungerar de lita annorlunda jämfört med gener för övriga egenskaper. En av de viktigaste funktionerna i immunförsvaret är att skapa unika identiteter, en sorts personliga koder, för varje individ. Det sker genom att varje individ bildar ett speciellt mönster av proteiner på ytan av sina celler. Ju flera gener som bidrar till det mönstret desto större är chansen att individen får en unik personlig kod. Precis som datorkoder skyddar en dator bättre mot intrång ju längre skyddskoden är så skyddar immunförsvarets proteinsystem individen bättre ju fler olika proteiner som kan bildas i systemet. Det hela går bland annat till så att en annan del av immunförsvaret utgörs av sk T-celler eller "mördarceller". De simmar runt i kroppen och avläser koden på varje cell de stöter på. Så långe de cellerna har samma kod som T-cellerna händer ingenting. Men avviker de tydligt så "mördar" T-cellerna de främmande cellerna och skyddar därmed individen mot infektioner av skilda slag.

Inavel ger gendubblering

Nu är det så att inavelns väsentliga verkan är att genom gendubbleringar minska antalet olika gener som kan förekomma i en grupp av anlagspar. Inavel kommer därmed också att minska antalet möjliga proteiner som kan tillverkas för att skapa unika koder för den enskilda individen. Vid extrem inavel, 100 %, kommer i själva verket alla individer i den inavlade gruppen att ha exakt samma proteinmönster, samma identitetskod, i sitt immunförsvar. Om då exempelvis en sjukdomsframkallande bakterie lyckas kopiera det mönstret så kan den slinka förbi T-cellernas kontroll och skapa en allvarlig infektionssjukdom genom att fritt föröka sig hos värddjuret. Inte nog med det! Har bakterien knäckt koden hos en individ i den inavlade stammen så har den samtidigt knäckt koden för alla andra individer i samma stam. Hela stammen riskerar därför att angripas utan att ha något skydd mot den invaderande bakterien.

Utan inavel kommer varje individ att ha en mer komplex identitetskod i sitt immunförsvar. Därmed blir det svårare för bakterier att över huvud taget lura T-cellerna att de tillhör individens normala celler. Dessutom kommer varje individ att ha en kod som är olik alla andras. Även om bakterien då knäckt koden för en individ så är de övriga skyddade därför att deras egna koder ser annorlunda ut. Konsekvensen av detta är att inavel leder till sänkt förmåga hos immunförsvaret även om inga skadade gener finns hos individerna. Redan minskningen av antalet olika gener som kan finnas för att skapa identitetskoder leder till ökade risker att drabbas av infektionssjukdomar.

Korsning är omvänd inavel

Efter denna långa inledning kan det vara dags att förklara hur korsning påverkar olika egenskaper och när den är gynnsam eller varför den ibland slår fel. Korsning är egentligen ingenting annat än omvänd inavel. Vad som händer är att antalet gendubbletter hos individerna minskar kraftig och i högre grad ju mer obesläktade de båda föräldraraserna är och ju mer inavlade de är var för sig. Om föräldrarna kommer från två skilda raser, där inaveln är mycket låg i båda raserna, så skall man därför inte vänta sig några mer betydande korsningseffekter hos avkomman. Andelen gendubbletter är ju då redan låg i föräldraraserna och kommer därför inte att minska nämnvärt vid korsning mellan dem. Ursprungsraserna har redan kompletta immunförsvar och låga defektfrekvenser. Betydande korsningseffekter förutsätter således korsning mellan var för sig inavlade stammar.

Korsning påverkar dessutom egenskaper med olika nedärvningsmönster på olika sätt. Om man har rent kvantitativ så skall man inte vänta sig nämnvärda korsningseffekter. Variationen i de egenskaperna bestäms av många gener och de behöver inte vara skadade på ett eller annat sätt för att var för sig påverka egenskapen. Deras verkan adderas i stället så att man får ett medelvärde av föräldrarasernas egenskaper hos korsningsavkomman. Defekter av skilda slag, både fysiska och mentala, nedärvs däremot som regel kvalitativt. De orsakas ofta av att enskilda skadade gener dubbleras hos avkomman. Defektgener och enkelt nedärvda sjukdomsframkallande gener är oftast recessiva (vikande), dvs de syns inte hos individer som bara har en sådan defekt gen tillsammans med en normal gen i samma genpar. Det är ingenting märkligt med att defektgener som regel är recessiva eller vikande. Orsaken är helt enkelt den att dominerande defektgener, sådan var verkan slår igenom hos individen även när bara en gen är skadad, kommer att gallras bort omedelbart hos den första drabbade individen. Dominerande gener kan så att säga inte "smyga omkring" dolda i flera generationer.

Korsning påverkar främst defektfrekvens, fruktsamhet och immunförsvar

Om man korsars två obesläktade raser med varandra så minskar risken för att skadade recessiva gener dubbleras. Därmed sjunker normalt frekvensen ärftliga defekter tydligt vid korsning. Men det förutsätter naturligtvis att inte samma defekt finns i båda de föräldraraser som korsas.

Fruktsamhet är den enskilda egenskap som, tillsammans med motståndskraft mot infektionssjukdomar, påverkas starkast av korsning. Orsaken till att de båda egenskaperna följs åt är helt enkelt att de i betydande grad styrs av samma gensystem. Möjligheten att skapa unika identitetskoder för varje individ är en förutsättning för att ett befruktat ägg skall kännas igen och särbehandlas som ett blivande foster i livmodern. Troligtvis påverkas dessutom själva befruktningsprocessen av olikheter mellan ägget och den befruktande spermien så att fostrets identitetskod blir unik och fostret därmed, när det föds, har möjlighet att bilda ett så starkt immunförsvar som möjligt.

För fullständighetens skull bör det också nämnas att vissa delar av gensystem helst inte bör vis någon variation alls. Alla behöver hjärta, lungor, lever njurar och andra inte organ samt nervsystem, muskler skelett osv. I alla de gensystem som styr normal kroppsutveckling bör den ärftliga variationen vara låg. Om korsningen här bidrog med ökad ärftlig variation vore det snarast en nackdel.

Korsningseffekt främst mellan inavlade raser

Efter denna långa inledning blir det möjligt att ge ett lite begripligare svar på frågan om varför korsning ofta är gynnsam för avkomman och varför det ibland går alldeles fel. Normalt skall man vänta sig positiva korsningseffekter mellan var för sig inavlade raser och främst i egenskaper som är beroende av unika identitetskoder föd varje individ. Det gäller då i första hand motståndskraft mot sjukdomar och fruktsamhet. Därtill kommer man att få påtagliga korsningseffekter i form av minskat antal defekta individer. Det gäller då både fysiska och mentala egenskaper. Man skall däremot inte vänta sig mer påtagliga korsningseffekter, dvs att avkomman skall bli bättre än någon av föräldraraserna, i egenskaper med kvantitativ och intermediär nedärvning annat än om de också varit nedsatta som en följd av sviktande immunförsvar.

Stora rasskillnader kan skapa negativa korsningseffekter

När kan man d vänta sig att korsning leder till negativa effekter? Vid huvuddelen av de korsningsstudier som genomförts på husdjur har man använt sig av stammar med relativt lika storlek och anatomi. Effekterna av att korsa stammar av djur med dramatiska skillnader i storlek och anatomisk byggnad är mer begränsad. Hundar uppvisar långt mycket större skillnader både i storlek och kroppstyp än något annat husdjur. Genom specialinriktad avel har man också skapat hundar med mycket stora skillnader i beteenden. Korsar man raser med stora sådana skillnader så blandas arvsanlag med avsevärda olikheter i sin verkan på individen. Det är rätt naturligt att det då kan uppstå problem och misslyckade korsningsresultat. Använder dessutom sådana djur från förstagångskorsning och parar dem med varandra blir det helt omöjligt att förutsäga resultaten. Risken för att producera hundar med stora obalanser både i kropp och själ blir betydande. Den typen av oplanerad korsning används inte heller i någon annan husdjursavel. Orsaken är just att resultatet av korsningen blir alltför oförutsägbart. Risken att få individer som visar allehanda icke önskade avvikelser ökar påtagligt.

Korsning bara för att lösa inavelsproblem

Korsningsavel är inte något man skall rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid sådan korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel. Orsaken är naturligtvis att man i första hand får effekter på vitalitets- och fruktsamhets-egenskaper samt defektfrekvenser. I övrigt skall man räkna med en i huvudsak intermediär nedärvning, dvs avkomman får egenskapsvärde någonstans vid föräldrarnas medelvärde. Man kan då inte hoppas på att föräldradjur med brister i sådana egenskaper skall åstadkomma bra avkomma bara därför att man utnyttjat korsning.

För säkerhets skull vill jag som avslutning på denna långa redogörelse understryka att hundaveln i allt väsentligt bör ske inom det vi kallar för rena raser. Det skulle kunna anföras flera skäl för det, men det skäl jag inledningsvis nämnde är ensamt tillräckligt starkt. Rasavel är vår enda väg att redan på valpstadiet kunna förutse väsentliga drag i den vuxna hundens anatomi och mentala funktioner. För en valpköpare är det som regel viktigt att veta hur stor en hund blir som vuxen, vilken pälsvård och annan omsorg den kräver. Dessutom är skillnaderna i de mentala funktionerna så stora mellan olika hundraser att man också av den orsaken har behov av rasuppdelning. Uppdelningen har fördelar både för hundägarna och hundarna. En intensiv arbetshund, typ vallhundar och jakthundar, far illa av att hamna i rena stadsmiljöer med otillräcklig tillgång till aktiviteter.

Att avel inom rena raser bör dominera inom hundaveln hindrar dock inte att en eller annan gräns mellan rasvarianter som skiljer sig i mycket obetydliga egenskaper borde tas bort. Framför allt gäller det om varje rasvariant för sig har så litet individantal att man riskerar allvarliga skador som en följd av alltför nära släktskapsavel. Man kan också tänka sig systematiska korsningsprogram för att framställa helt nya raser, men det får bli ett annat kapitel.

Sprötslinge i augusti 2001

Per-Erik Sundgren


Källa:

http://blandrashundar.ifokus.se/articles/4d714de0b9cb462227060ba2-korsning-for-battre-halsa?4d7124adb9cb4621410471cd-1



ANNONS
Av Emelie - 12 september 2015 15:13

Vi har fortfarande inte utrotat kvarmotten. Fördelen med kvarnmott är i alla fall att vi är tvungna att städa och rensa i våra skåp. I ett av skåpen såg det ut så här. Blääää!

 

På ett sätt gillar jag att vi är tvungna att göra av med all vår mat innan vi köper ny, för all mat måste få plats i kylskåp och frys. På så sätt blir vi tvungna att rensa lite oftare! Det är så lätt att köpa nytt innan man gjort sig av med det gamla.


Första bilden jag lyckats ta på själva fjärilen:

 

Av Emelie - 11 september 2015 20:40

Idag har jag och familjen jagat pygmémöss nästan hela kvällen. Först fångade vi in Mymlan med alla sina ungar, sen kom det supersvåra arbetet med att identifiera de tre ungarna av hankön (Brasislien, Barbados och Bahamas), som fortfarande bodde kvar med sin mamma. Vi passade på att göra en burstädning också, och det var faktiskt den första burstädning jag gjort med det största terrariet sedan jag skaffade pygméerna. Pygmémöss är, som jag skrivit tidigare, så gott som luktfria och så små att det blir otroligt lite bajs och kiss, och det går åt väldigt lite mat dessutom. (Men det är desto viktigare att det är rätt sorts mat, och att den håller hög kvalitet. Vattnet i vattenskålen behöver såklart bytas varje dag.)


Sedan sattes sönerna i ett nytt nystädat terrarium tillsammans med sin pappa Pigge och sin äldre bror Amyris (alltså inte i Pigges och Amyris gamla terrarium, som luktar av deras revir). Detta var ändå en chansning från min sida, för jag visste inte om Pigge skulle acceptera de nya sönerna, men det verkar ha gått bra, och därför blir det ett terrarium mindre för mig att sköta.   Denna grupp med hanar kommer jag att sälja till intresserad blivande musägare. Nu får vi bara hålla tummarna för att jag har lyckats med könsbestämningen.   H och Lilla Lo försökt hjälpa till att könsbestämma, men det gick inte så bra, däremot var deras hjälp och stöd ovärderligt när det gällde att fånga in de hoppiga små mössen. Tror inte jag hade klarat av att föda upp pygmémöss utan min kära familj, med tanke på min stresskänslighet.   Tur i alla fall att jag gjorde en första könsbestämning vid en veckas ålder, för jag visste åtminstone hur många hanar jag letade efter och vilka färger.

 

Det största terrariet pryder sin plats i vardagsrummet. Jag är glad att jag kom på att jag kan ställa vattenskålen en bit upp, så skvätter de inte spån i skålen! Sen använder jag en reptilskål som matskål. Ni behöver inte oroa er för att mössen inte kan komma upp till vattenskålen, de skuttar lätt som en plätt upp på taket på det största huset.  

 

Här är en bild på pappa Pigge (blå) och mamma Mymlan (agouti) med A-kullen. Hanarna är aktiva föräldrar, men tyvärr får de inte bo med sin hona så länge, för då blir det alldeles för många ungar.


Av Emelie - 10 september 2015 14:56

 

Snygga svartvita katten Jiri söker akut ett nytt hem genom KKS.



Ibland blir jag bara så arg när jag tänker på hur katter behandlas i Sverige. Jag tycker det är helt sinnessjukt att vi ännu inte har någon lagstiftning om att katter, precis som hundar, ska vara märkta och registrerade. Och att det inte finns någon lag på att man inte får överge sin katt. Dessa bestämmelser tycker jag är en minimumgräns för att vi i Sverige ska få kalla oss ett civiliserat samhälle.

Tusentals friska och tama katter avlivas idag i Sverige på grund av att de inte har något hem. Ytterligare tusentals katter är hemlösa eller bor på överfulla katthem. Jag tycker det är ovärdigt, rent ut sagt. Om man jämför med hur det ser ut bland svenska hundar, där det funnits krav på märkning hur länge som helst, så importerar man till och med idag hemlösa hundar från andra länder till Sverige. Det finns helt enkelt inga hundar i Sverige som behöver bo på gatan och frysa. Men det finns desto fler hemlösa katter som få människor bryr sig om.

Hade jag fått välja hade jag lagt till ytterligare en lag till den svenska lagstiftningen: Att alla svenska katter som inte ägs av en registrerad eller av Länsstyrelsen godkänd kattuppfödare måste vara kastrerad senast vid ett års ålder. Orsaken till att jag vill ha det så är att det föds många fler katter i Sverige än vad befolkningen är beredd att ta hand om. Och för att stoppa detta överskott och minska katternas lidande, så behöver alla katter utom avelskatter kastreras så tidigt som möjligt, det är den enda hållbara lösningen som jag kan se, eftersom katter är fenomenala på att föröka sig om inte vi människor ingriper. Jag hoppas att jag med detta inlägg åtminstone kan få fler svenskar att bli medvetna, och allra helst att börja engagera sig i kattfrågor.

Vad kan du själv göra?

  • Kontakta olika politiker för att försöka få en opinion för bättre djurskydd för katter.

  • Engagera dig i en förening, exempelvis Djurens rätt.

  • Skriv debattinlägg i tidningar och på sociala medier.

  • Prata med alla du känner om dessa viktiga frågor.

  • Starta en namninsamling.

  • Kastrera, vaccinera, märk och registrera din egen katt senast vid 6 månaders ålder, och kolla att alla dina bekanta har koll på när man ska kastrera och märka sin katt.

  • Annonsera och sätt upp lappar om din katt försvinner eller om du hittar en övergiven katt.

  • Starta ett katthem.

  • Jobba som volontär på ett katthem.

  • Blir jourhem åt katter från ett katthem.

  • Adoptera en eller flera katter från ett katthem.

  • Skänk pengar till ett katthem.

 

Vackra honan Cherie behöver snarast ett nytt hem där hon får vara

ensamkatt. Kontakta Kattkommando syd.


Här finns en lista på katthem i Sverige.


Skriv gärna en kommentar!

Av Emelie - 9 september 2015 13:24

Nu har jag frågat H om sannolikhetsuträkningen jag gjorde sent igår kväll, och det visade sig att jag hade gjort rätt. Yey!

Uppmuntrad av detta så räknade jag idag ut hur stor sannolikheten är att minst en av kattungarna i La Minelles kull är svart, förutsatt att det blir tre kattungar. Svaret jag fick var 39 procent.

Jag vet nämligen att om båda föräldrarna är bärare av det recessiva anlaget som ger svart färg, så är sannolikheten för var och en av ungarna att bli svart 25 procent. Sannolikheten att alla tre kattungar blir icke-svarta är därför 0,75 gånger 0,75 gånger 0,75, vilket blir 0,421. Sannolikheten att minst en unge blir svart blir då 1 - 0,421, vilket blir 0,58, eller 58 procent. Men eftersom sannolikheten att Julian överhuvudtaget kan ge svarta ungar är 67 procent, så måste vi multiplicera 58 procent med 67 procent, och då får vi svaret 39 procent.

Det är alltså större chans att alla tre ungar i kullen blir brunmönstrade, än att det dyker upp ett eller flera lakritstroll. Men eftersom jag gillar mångfald så hoppas jag på en liten svartis.

Av Emelie - 9 september 2015 00:13

Matematik är inte mitt favoritämne, och jag använder väldigt sällan mina matematikkunskaper. Ett av de få tillfällen som jag faktiskt känner mig motiverad att räkna matte är när jag ska räkna ut sannolikheten för att en viss färg eller mönster ska dyka upp i mina kattkullar.

Nu är ett sånt tillfälle, och jag är väldigt nyfiken på om det dyker upp någon svart unge i La Minelles kull. Jag har funderat en hel del och det jag har kommit fram till är att sannolikheten att Julian är bärare av non-agouti (svart) är 67 procent. Att La Minelle är bärare vet jag redan, eftersom hon fick en svart unge i sin första kull. Sen har jag räknat ut att sannolikheten att det blir minst en svart unge om det blir en kull med två ungar är 29 procent, men ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag har räknat rätt. Måste fråga H i morgon.

Av Emelie - 7 september 2015 11:52

Om ett vecka kommer jag att ha en grupp med pygmémushonor (en mamma med döttrar) till salu. Alla är bruna med vit mage. Kontakta mig vid intresse på saga_emelie@hotmail.com

Vem är jag?

Var med och rösta!

Hur brukar du göra med katten/katterna när du reser på semester?
 Jag tar oftast med mig katten
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor kvar i mitt hem)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katten bor kvar)
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor hos kattvakten)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katt hos kattvakt)
 Jag lämnar oftast in katten på ett kattpensionat

Kattkurser jag gått

   

        

     

Här kan du följa min blogg!

Följ Miss Emmi's sibiriska katter med Blogkeen
Följ Miss Emmi's sibiriska katter med Bloglovin'

Här kan du ställa frågor!

165 besvarade frågor

Emmisibirier tidigare år!

Sök något i min blogg!

Saker jag skriver om!

Bloggkalender!

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Mina senaste inlägg!

Tidigare inlägg!

Massor av länkar!

Antal bloggläsare!

Skriv i min gästbok!

RSS-format!

Feedit

Happy Cat Kaoani

Bloggplatsen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se