Jag har tänkt på en sak. Vi människor förhåller oss väldigt olika till djur och vi behandlar djur olika också. Det ser jag väldigt tydligt när jag träffar katt-och hamsterköpare till exempel.

Jag har hört eller läst någonstans att när ett barn skadar djur så kan det vara en varningssignal att personen kan komma att bli våldsam mot andra människor som vuxen.

Därför tänker jag så här: hur en människa behandlar djur kan kanske vara ett sätt att få ett hum om hur empatisk personen är. Eller vad tror ni? Jag skulle personligen aldrig lita på en människa som betedde sig illa mot djur.

En person som jag tycker är ett föredöme när det gäller att läsa av djur och förstå deras behov är Ceasar Milan. Att se honom interagera med så kallade "problemhundar" är en njutning för min själ. Jag önskar att fler var som han.

Louise på Ablazings hamsteruppfödning skrev en intressant sak på Hamster iFokus: kanske är det så att Fluffenpuffen är homozygot silverdove. Och när jag läste det så var det som om jag fick en aha-upplevelse: så måste det vara! Det skulle i så fall förklara varför lillkillen har en ljusgrå ton i pälsen, som jag tidigare inte har kunnat förklara på något vettigt sätt.

I klartext så betyder det i så fall att han är svart "i botten", ovanpå det så har han ett cinnamonanlag som bleker ner pälsen lite och gör ögonen röda, och sedan läggs det på ett silvergrå anlag som gör pälsen ännu ljusare, och utanpå det ytterligare ett silvergrå anlag som gör honom nästintill vit. Om detta stämmer så har han varken creme eller gul i sin genotyp, vilket var min ursprungliga hypotes. Och det betyder eventuellt att kullens mamma Cindy inte är sköldpaddsmönstrad, eftersom ingen av hennes hanungar blev gulbaserad. (Fast att hon inte fick någon gulbaserad unge kan lika gärna bero på slumpen. Och om Fluffboll är cremegul eller bara creme är i stort sett omöjligt att veta.)

Men nu fick vi i alla fall äntligen en förklaring på den nästan osynligt gråa färgen i mitt lilla hjärtegryn Fluffbolls päls. Tack Louise!