Miss Emmi's sibiriska katter

Alla inlägg den 4 januari 2013

Av Emelie - 4 januari 2013 00:26

Alldeles nyss låg jag i sängen och näsan var snuvig, magen var uppblåst och jag var dödstrött men kunde inte somna. Denna situation var väldigt välbekant för mig, jag har upplevt den otaliga gånger förut. Jag försökte fokusera på min inre kropp så som Eckhart Tolle säger, och jag försökte vara i ett meditativt tillstånd snarare än att gå in i alla tankar, men det fungerade bara några sekunder och sedan var jag tillbaka i tankar kring mitt jobb, kring katter, kring saker som hade hänt eller som skulle hända. I stället för att min kropp och mitt sinne slappnade av, så verkade det fortsätta att köra på precis som det brukar på dagtid när jag lever mitt vanliga liv. I stället för att känna min kropp inifrån som ett enda energifält så var jag väldigt mycket i mitt huvud, och särskilt i ögonen. Det var som att ögonen tittade på något fastän jag blundade. Då fick jag en impuls att i stället för att försöka somna och försöka komma in i ett meditativt tillstånd så skulle jag bara acceptera. Acceptera nästäppan, acceptera att jag inte kunde slappna av, acceptera att magen gjorde ont, acceptera att hela mitt fokus låg i huvudet och ögonen.


Jag lät mig själv verkligen känna hur det var att stirra med stängda ögon, och då märkte jag att efter ett tag så förändrades det där stirrandet. Det var inte statiskt, utan det rörde sig i takt med att medvetandet fokuserade på ett annat sätt. När jag accepterade att tankarna vandrade så förändrades även tankarna. Jag insåg plötsligt att precis så här har hela mitt liv sett ut fram till nu: Jag har haft mitt fokus på det som jag upplever som ofullkomligt och jag har haft en sådan stark önskan att förändra det att jag har förbisett allt det andra, allt som faktiskt fungerar, allt som är bra, allt som jag kan glädja mig åt.


Bara för att förtydliga för alla läsare: Allt det här som jag skriver nu är absolut ingen nyhet för mig i teorin. Alla andliga lärare och läror som jag har studerat under så många år har pratat om just detta: att acceptera allt precis som det är. Men det här var nytt för mig: jag upplevde det inte bara teoretiskt utan i praktiken. Jag insåg hur otroligt fokuserad jag har varit på det som jag vill förändra: mitt hälsotillständ, min ekonomiska situation, min karriär eller snarare brist på karriär, och det är som om jag har väntat på att det ska bli bättre först så att jag ska kunna börja leva sen. Något inom mig har vanemässigt tänkt: "Den här situationen/kroppsliga åkomman/personen/platsen är oacceptabel, jag kan inte ha det så här". Och så har mitt liv handlat om att försöka kämpa mot allt som jag har upplevt som ett hinder mot att må bra, ett hinder mot att leva fullt ut. Och det har tagit sååååå mycket energi.


Men, vad skulle hända om jag tänkte tvärtom? Om jag tänkte så här: Ingenting kan tas för givet. Jag kan inte kräva att någonting i livet ska vara på ett speciellt sätt eller att jag har rätt till det ena eller det andra. Det är ingen rättighet att ha tak över huvudet, att kunna gå, se eller tala. Allt detta är gåvor som jag har möjlighet att njuta av så länge jag har dem. Men om jag bara tänker på min snuva eller min värk eller min trötthet så glömmer jag bort att uppskatta allt som faktiskt är bra i mitt liv: Idag åkte jag, H och Lilla Lo till köpcentret och köpte Ginseng och proteinpulver och hårspännen och en massa mat. Jag orkade gå hela vägen från bilen och tillbaka och vi hade det trevligt tillsammans. Jag gjorde det trots tröttheten och trots att jag ibland kände mig lite yr. Jag klarade det! Jag har fått äta mat idag och jag har en skön säng att sova i. Jag har så mycket att vara tacksam över i mitt liv. Jag har en man och dotter som betyder oerhört mycket för mig. Jag har ett jobb nu, och trots att det finns mycket på jobbet som inte är som jag skulle önska att det var, så har jag faktiskt ett jobb äntligen. Jag kommer snart att få min första lön och jag har ett skrivbord och en skrivbordsstol att sitta på. Jag kan faktiskt se en skönhet i det slitna golvet och de tomma fönsterlösa väggarna. Ja, det finns något vackert i det ofullkomliga, och jag kunde plötsligt se det. Det var oerhört befriande att känna så.


Är jag förkyld och har feber när jag ska gå till jobbet? Jaha, då får jag acceptera det. Jag får ta två Alvedon och gå långsammare än vanligt. Är lägenheten stökig och jag vill att den ska vara städad, men jag orkar inte städa? Då får jag acceptera det också. Sitter Lilla Lo framför datorn igen och H är ute och springer och jag vill göra något med Lilla Lo men jag orkar inte? Då får det vara okej, för verkligheten ser ut så just nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Min kropp kan inte prestera mer än sitt maximum. Kan jag inte träna för att jag har varit konstant förkyld i tre månader? Jaha, då är det så det ska vara. Kanske kan jag till och med lära mig att se min egen ofullkomlighet som ett konstverk? Kan det finnas en skönhet i min onda hals, svidande ögon, rynkor och övervikt? Kan ett liv där man känner sig otillräcklig vara vackert? Ja, jag tror det och jag jobbar på att uppleva det så.


Tidigare har jag trott att min uppgift som anställd är att kämpa för elevernas bästa. Jag har trott att jag måste se till att de får en utbildning av hög kvalitet, och att deras rättigheter tillvaratas. Jag har sett det som min uppgift att se till hela verksamhetens bästa och försöka göra arbetsplatsen mer välfungerande. Och att stå upp för den lilla människan. Men plötsligt insåg jag att det inte står i min makt att göra allt det där. Jag kan inte ta ansvar för något som inte är mitt ansvar. Och då kände jag en jättestor lättnad. Arbetets ofullkomligthet, vårt hems ofullkomlighet, min kropps ofullkomlighet, alla människors ofullkomlighet förvandlades för mitt inre till ett konstverk. Kom i min famn alla klassrum som saknar whiteboard! Kom i min famn alla dörrar som inte går att låsa upp! Kom i min famn alla sura kollegor! Kom i min famn alla scheman som inte fungerar! Jag älskar er precis som ni är!


Riktigt bra konst väjer inte för det fula, det svarta, det ofärdiga. Och det vill jag inte heller göra längre. Jag vill träna på att uppskatta allt som livet har gett mig, både det som gör ont och det som inte gör ont. Så vill jag leva mitt liv. Och jag skriver ner allt detta så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv när jag glömmer, för glömma kommer jag att göra ibland. Men det här är en bra början.

Vem är jag?

Var med och rösta!

Hur brukar du göra med katten/katterna när du reser på semester?
 Jag tar oftast med mig katten
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor kvar i mitt hem)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katten bor kvar)
 Jag låter oftast en granne/vän/släkting ta hand om katten (katten bor hos kattvakten)
 Jag brukar oftast betala någon en skälig summa pengar för att ta hand om katten (katt hos kattvakt)
 Jag lämnar oftast in katten på ett kattpensionat

Kattkurser jag gått

   

        

     

Här kan du ställa frågor!

166 besvarade frågor

Emmisibirier tidigare år!

Sök något i min blogg!

Saker jag skriver om!

Bloggkalender!

Ti On To Fr
 
1
2 3 4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Mina senaste inlägg!

Tidigare inlägg!

Massor av länkar!

Antal bloggläsare!

Skriv i min gästbok!

RSS-format!

Feedit

Happy Cat Kaoani

Bloggplatsen


Skapa flashcards