Fick plötsligt lust att skriva en sorts sammanfattning och summering av mina år som lärare. Jag var klar med min lärarexamen 1997 och kände mig redo att gå ut i "den riktiga världen" för att börja jobba. Den riktiga världen visade sig vara mycket tuffare än jag hade trott, och jag skulle verkligen ha behövt en erfaren lärare som mentor under det där första året. Dessutom pendlade jag varje dag med tåg, vilket gjorde mig rätt trött.

Vi hade en manlig rektor, som var konflikträdd, och en "projektledare" som i praktiken ledde verksamheten. Denna projektledare blev inlagd på psyket efter några månader. Vid den tiden hade jag insett att jag redan höll på att bli utbränd och försökte bygga upp en strategi för hur jag skulle kunna orka i längden. Det var mitt första jobb, och jag stannade ett läsår. Efter det jobbade jag ett läsår här och ett läsår där på olika skolor. Alltid ny, alltid ovan, ingen tid att vara ordentligt förberedd. Jag blev bra på att överleva och jag lärde mig mycket om människor. Och om anställningsvillkor. Och om läromedel, eller snarare bristen på dem. På ungdomsgymnasierna hade skolorna inte råd att köpa in läroböcker. På vuxenutbildningarna hade eleverna inte själva råd att köpa läroböcker. I över tio år så bytte jag arbetsplats en till två gånger per år. Och jag trivdes aldrig så där till hundra procent. Det verkade förresten inte kollegorna på alla dessa arbetsplatser göra heller.

Mitt sista år som lärare blev på en folkhögskola ute i obygden. Där sa jag vad jag tyckte ibland, även om jag visste att jag borde hålla tyst om jag ville behålla jobbet. Men jag ångrar ingenting idag. Det enda jag ångrar är att jag gick med på att sätta det högsta omdömet (motsvarigheten till betyg) på en person som verkligen inte förtjänade det, men som hade lyckats dupera de andra lärarna. Jag hoppas att han inte blev polis, vilket var hans mål, han passade verkligen inte för det. På den skolan blev jag uppriktigt sagt förfärad över den låga kvaliteten på utbildningen. Det förvånar mig fortfarande att den finansieras med offentliga medel. Och jag är glad över att jag blev avskedad, även om jag hade önskat att det hade gjorts på ett mer professionellt sätt. Hade inte velat vara kvar där nu.

Vad var det då som jag saknade på alla dessa arbetsplatser? Jag saknade en god atmosfär, människor som var glada och trivdes med sina jobb. Jag saknade studiemotiverade elever. Jag saknade stöd från ledningen och till slut saknade jag också inre motivation till att undervisa. Jag började se att det finns så många andra saker i livet som är viktigare än det man lär sig i skolan och att många av mina elever saknade det som krävdes för att kunna koncentrera sig på sina studier. Den sociala delen av jobbet, hur vi människor beter oss mot varandra, och hur man kan hjälpa andra att ta ett steg framåt, blev för mig det allra viktigaste. I framtiden hoppas jag kunna jobba mest med den delen och mindre med undervisning. Och jag hoppas hitta en arbetsplats där jag kan trivas.

 

Pernilla

15 juni 2012 00:14

Men Emelie! Det var länge sedan vi träffades. (Tror faktiskt det var 1997, eller kanske hellre 1999. Men struntsamma!) Du får faktiskt inte vara den som tappar sugen. Det kan jag inte tänka om dig. Jag tycker du var den självklara dialogande och positiva ledaren med förmåga att inkludera och få folk att känna sig välkomna i ditt gäng. :) Att du brände ut dig förvånar inte med ditt engagemang och att du alltid var duktig och ambitiös. Tråkigt att arbetslivet verkat stuka dig men jag hoppas du får ny lust och hittar hem. För visst finns bra arbetsplatser och härliga människor. Ut på jakt efter dem! :)

Emelie

15 juni 2012 00:23

Å, tack snälla du för dina uppmuntrande ord! Du har helt rätt. KRAM!

 

kristina

15 juni 2012 12:20

Jag säger samma sak, det måste finnas någon bra arbetsplats där ute! Fast jag har förstått att det är många skolor som har problem. Lätt att bränna ut sig när man vill så mycket, det har jag själv gjort :(
Men det är bara att kämpa vidare och förhoppningsvis hittar man till slut en plats/uppgift som man trivs med! Kram!

Emelie

16 juni 2012 21:23

Ja, och en annan sak man måste göra är att sänka sin ambitionsnivå och inte ta ansvar för sånt som är andras ansvar.

 

Margita

15 juni 2012 18:06

Emelie - jag känner igen mig i det du skriver och jag känner igen kommentaren du fick, så har det varit för mig också.

http://sengas.bloggplatsen.se

Emelie

16 juni 2012 21:22

Ja, vi är nog rätt lika du och jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...