Inför födelsekonstellationen jag snart ska göra i Norge så har jag beställt journalen från när jag föddes på Umeå lasarett för över 40 år sedan. Den visade sig vara till och mer dramatisk än vad min mamma mindes den. Dels föddes jag med rumpan först (kallas sätesbjudning), och värkarna var svaga, och sedan började mina hjärtljud gå ner till noll och de fick dra ut mig med en sugklocka. När jag kom ut var jag alldeles livlös och andades inte. Det tog ungefär en minut innan de fick liv i mig. Jag fick ligga i kuvös ett dygn innan jag var helt återställd. Det var en himla tur att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Jag hade kunnat bli skadad för livet eller till och med dött. Jag har nog inte helt fattat det tidigare.

Tänk om detta första trauma har påverkat mig och gjort mig till den person jag är idag? Och tänk om en del av de svårigheter jag har upplevt i livet kan hänga ihop med min födelse? Och om det i så fall går att få hjälp via en familjekonstellation? Marta Thorsheim har sagt att det under födelsekonstellationer ibland kan bli väldigt dramatiskt. Ska bli spännande att se vad som händer i Oslo...

Intervjun idag gick bra! De två som intervjuade mig gillade båda katter, vilket jag tyckte var väldigt sympatiskt.   Jag tror faktiskt att det här jobbet skulle passa mig finemang. Håll tummarna!

Ibland sitter jag och kollar på utländska hemsidor och hittar de mest otroligt vackra sibiriska katter där. Då längtar jag efter att äga en sådan vacker katt, bara för att. Bara för vaddå? Jag vet inte, jag vet bara att det finns något inom mig som bara vill äga en riktigt, riktigt vacker sibir, eller helst flera riktigt vackra sibirer. Kanske för att jag vill att de ska vinna kattuställningar, eller för att andra ska beundra mina katter? Eller helt enkelt för att jag vill att mina kattungar ska vara de vackraste kattungarna? I alla fall finns det något inom mig som hela tiden vill ha nya kullar och nya, snygga kattungar. Jag antar att det är därför jag hela tiden fortsätter föda upp katter, fast många andra uppfödare slutar efter ett par kullar. Ibland drömmer jag till exempel om att bara föda upp katter i min favoritfärg golden....  

Men vem bryr sig, egentligen? Jag vet ju att drömmar oftast inte blir som man har hoppats, och livet ställer en inför utmaningar som man inte hade räknat med. Kanske den där snygga katten visade sig bära på någon genetisk sjukdom eller ha någon beteendestörning. Kanske går den nya katten inte ihop med de andra katterna. Ja, det är så mycket som kan hända när drömmen ska bli verklighet, och att investera i en ny katt är inget man gör lättvindigt. Katter lever runt 15 år, och att köpa en katt är ett stort ansvar och ett ekonomiskt åtagande under många år. Jag vill aldrig bli en sån uppfödare som Lilla Lo ibland anklagar mig för att vara: en som bara bryr mig om avel och inte om katterna som individer.

Det konstiga är ju att jag redan äger och har ägt och fött upp otroligt många vackra sibiriska katter, men jag får liksom inte nog. Jag vill bara ha fler och fler vackra katter, och jag vill att de ska bli ännu snyggare, ha ännu bättre temperament och vara ännu friskare. Det måste vara mitt ego som tar sig uttryck på det sättet. Precis som man kan vara beroende av droger eller shopping så kan man tydligen vara beroende av att äga vackra katter. Jag kan förstå varför man blir en "crazy cat-lady" helt klart.

Som tur är så gör min livssituation att jag inte klarar av att äga och ta hand om fler än fyra katter (varav två av dem för tillfället är kastrater), och jag kan aldrig bli en sån som vinner en massa kattutställningar, helt enkelt för att jag inte klarar av att gå på utställningar särskilt ofta, jag pallar inte trycket. Jag kan heller inte föda upp katter i tillräckligt stor skala för att kunna få fram de där riktiga utställningsvinnarna bland mina avkommor. Jag vill inte ha någon egen avelshane, så därför får jag hålla till godo med de hanar som finns tillgängliga. Och så är jag alldeles för samvetsgrann. Jag kastrerar hellre en katt än riskerar att dess avkommor kan få något hälsoproblem. Så hela ego-grejen blir liksom förstörd när jag börjar tänka praktiskt.  

Lisen och Evora på vår första utställning år 2008. Jag hade hoppats mycket på min "drömkatt" Evora som utställningskatt, men det visade sig att hon inte gillade utställningar, och det gjorde ärligt talat inte jag heller. Utseendemässigt är Evora forfarande min drömkatt, men nu vet jag att det är så mycket annat som också ska stämma på "den perfekta katten". Jag är fortfarande lite ledsen för att jag inte kunde/ville avla vidare på hennes avkommor, dock. Ibland undrar jag om jag gjorde rätt som tog det säkra före det osäkra, men innerst inne tror jag ändå att det var rätt.

Efter att jag skrivit allt detta om vackra utställningskatter så måste jag bara berätta om min andra crazy cat lady-längtan: Jag är väldigt fascinerad av katter med ovanlig stamtavla, katter som för in nytt blod, och därmed genetisk variation till den sibiriska rasen. Här handlar min lust om att äga en katt som bär på för rasen spännande gener, och då kan jag känna mig lite som en "hjälte" när jag räddar rasen från genetisk utarmning och värnar om dess hälsa. Då blir det lite av en ego-tripp att äga en katt med så ovanlig stamtavla som möjligt. Men även där inser jag ju att min insats i aveln är en droppe i havet med tanke på hur liten min uppfödning är. Dock känns denna approach mer politiskt korrekt än den förra. Så: vad ska jag egentligen satsa på? Inte konstigt att man får motstridiga känslor!

Ska man titta på min nuvarande väntade kull mellan Chanel och Sesam, så kan man säga att den är en "lagom" kull på så vis att jag både har tittat på utseendet och stamtavlan, hälsan och temperamentet, samt även allergivänligheten när jag har gjort den här parningen. Det blir lite "mellanmjölk" av det hela, det måste jag erkänna, men å andra sidan så känns det bra att jag vet så pass mycket om katterna i stamtavlan!

Det här är Lisen, en av mina två första avelskatter. Även om Lisens linjer förekommer i relativt många svenska katters stamtavla, så består hennes stamtavla till största delen av katter som inte är så vanliga i rasen som helhet. Man kan säga att Lisen förkroppsligade min ambition om att bidra till rasens hälsa på lång sikt. Lisen gav många friska och fina kattungar och var en exemplarisk avelskatt, och jag har tyvärr inte kvar någon fertil avkomma från henne, då Elton är kastrerad, men mitt hopp står nu till att hans ungar Bolo Bolo och/eller Brown Betty ska föra Lisens gener vidare. Jag måste erkänna att de katter jag köpt efter Lisen har varit mer "utseendekatter" än "stamtavlekatter".

Idag har vi lekt fårklippare. Eller rättare sagt kattklippare. Vi klippte bort pälsen runt Chanels tuttar för att kattungarna ska kunna hitta en tutte mitt bland all fårull. Chanel var jättesur, för det finns inget hon avskyr mer än att bli fasthållen. Hon morrade högt och den av oss som skötte klippningen blev rätt stressad. Men nu är det klart, och Chanel kommer nog att känna sig lite svalare om magen också...

Inom familjekonstellationer talar man nuförtiden mycket om trauman, tidigare använde man ofta uttrycken "intrasslingar" eller "belastningar". Eckhart Tolle skriver om "smärtkroppen". Byron Katie talar om att "ifrågasätta sina smärtsamma tankar". Jag har precis kommit på att egentligen menar alla i stort sett samma sak.

Att träna på medveten närvaro i nuet, att göra The Work och att arbeta med konstellationer är tre olika vägar till samma mål: frihet från känslomässig smärta. Alla tre metoder i kombination med varandra har hjälpt mig enormt mycket.

På fredag ska jag på jobbintervju igen! Spännande! Eftersom vädret är så fint så får jag se till att ta mig ut på en promenad idag. Men innan dess ägnar jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar: ligger i soffan och läser en bok av Eckhart Tolle. Tekniken funkade inte så att jag kunde lyssna på honom i hörlurarna, så nu läser jag "En ny jord" i stället. Böcker är bra, för de krånglar inte!   

Två av mina sibiriska katter och zen-mästare är ute på balkongen och lapar sol. Ibland tittar Cornelia underfundigt på mig och "kattflirtar". De är mina tre lärare i mindfulness! Vilket privilegium att få leva med dessa mästare i medveten närvaro!

Nu har jag betalat för att bli kvitt reklamen på min blogg. Vilken lättnad!

...att Chanel kommer in och vill äta sitt goda, feta dräktighetsfoder. Ibland kommer hon inte, men då räcker det att jag säger "Chanel" så dyker hon snabbt upp.

...samt att Elton också vill äta dräktighetsfodret, det får han inte, så när jag har avvisat honom med foten, så hoppar han i stället upp i badkaret och väntar på att jag ska sätta på kranen så att han får dricka. Jag uppmuntrar det beteendet, för jag vet att det är bra för katters hälsa att dricka mycket. (Det förebygger problem med njurar och urinvägar.)

...sedan sitter jag jag alltså på toan medan mina katter äter och dricker. Cornelia brukar observera dem på avstånd.