Nu när jag går utbildningen i Norge och när jag läser böcker av Franz Ruppert, framför allt hans senaste bok "Symbiose och Autonomi", så blir jag mer och mer klar över att om eller när jag börjar jobba som konstellatör så kommer jag att arbeta med intentionskonstellationer enligt de traumateorier som Ruppert har varit med om att utveckla. Jag inser nu att mycket av det som jag tidigare tagit för givet i arbetet med konstellationer inte nödvändigtvis behöver vara sant. Jag inser också att alla konstellationer inte hjälper klienten, samt att det krävs väldigt mycket av en konstellatör: att han eller hon ska ha den personliga mognad och den kunskap och erfarenhet som behövs för att hjälpa klienten till en större grad av autonomi. Kanske kommer jag en vacker dag att känna att jag har det som krävs för att bli konstellatör, kanske inte.

I fortsättningen kommer jag att läsa utbildningen i Norge på halvfart, detta för att jag ska ha möjlighet att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala utbildningen. Planen är att jag ska åka till Oslo nästa gång i augusti. Jag känner att arbetet vi gör på konstellationsutbildningen hjälper mig mycket att bli mer av den jag egentligen är, och en stor del av tiden befinner jag mig "i process", dvs. min kropp och min själ håller på att bearbeta den senaste konstellationen, vilket kan ta sig både fysiska och psykiska uttryck.

Det känns som att jag äntligen har hittat ett verktyg som fungerar och som inte bara är ett önsketänkande, även om processerna man går igenom ibland kan vara smärtsamma, och även om utbildningen tar mycket tid och pengar i anspråk. Jag är övertygad om att det här sättet att arbeta med sitt inre kommer att få allt större spridning, av den enkla anledningen att det ger en trovärdig förklaring till hur vårt psyke fungerar och att det är en metod som verkligen hjälper människor att må bättre.

Jämfört med metoder och terapier som bygger på det talade språket så kan konstellationer gå mycket djupare, ända ner till fosterstadiet och till barndomen innan vi lärde oss tala. Det kan även gå bakåt i generationerna och låta oss titta på trauman som genom den symbiotiska bindningen till modern kan påverka oss, trots att händelsen drabbade våra förfäder och inte oss själva. Det är därför jag har fastnat för konstellationerna och för Franz Rupperts och Marta Thorsheims arbetssätt med intention och traumaperspektiv, och jag vill varmt rekommendera alla som har intresse att vara med på de workshops som arrangeras av Hellingerinstituet i Norge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...