Nuförtiden är det bara kulturprogrammen i TV som verkligen vågar prata om politik. Och om klass. För ordet klass har under en lång tid bannlysts ur samhällsdebatten. Det senaste avsnittet av Kobra väckte många funderingar inom både mig och H. Vad betyder uttrycket "White trash"? Och varför har ordet lånats in i svenskan? Vi började tala om våra föräldrar och deras bakgrund, och hur olika förväntningar man har på sig som barn beroende på vilken klass ens föräldrar tillhör. Och att det anses okej att se ner på värderingar och livsstilar som förknippas med underklass. Detta är i högsta grad politiskt, och det var därför otroligt intressant att se programmet, för det gav oss en tankeställare. Tänk på: vad människor anstränger sig för att andra ska uppfatta dem som tillhörande medelklassen, absolut inte underklassen. Hur viktigt det är för många att uppfattas som duktiga, dugliga samhällsmedborgare tillhörande "det nya folkhemmet", och för att markera detta så ska man arbeta hårt och klä sig fint och ha rätt sorts fritidsaktiviteter. Och hur "white trash" blir ett sorts samlingsnamn för allt som inte tillhör folkhemmet, medelklassen, allt som inte anses tillräckligt "fint", som rasism och lättja.

Under mina många år som lärare så har jag, likt så många andra universitetsutbildade lärare, försökt pracka på mina elever den dominerande medelklassvärderingen som säger att utbildning och kunskap är viktigare än nästan allt annat. Men vem är jag att tala om för andra vad som ska vara viktigt för dem? Och med tanke på hur otroligt olika förutsättningar olika människor har att tillgodogöra sig utbildning, så skulle man, ur ett medelklassperspektiv, nästan kunna sålla bort vissa personer direkt. "De som inte är duktiga i skolan kommer inte att lyckas i livet." Ska man kasta dem på soptippen då eller? Är det därför de kallas för "trash"? Men så ser ju inte verkligheten ut. Många människor som varit duktiga i skolan slutar som arbetslösa (jag själv till exempel) och många som inte varit duktiga i skolan skapar sina drömmars liv.

Skolan är inte bra på att bemöta människor som har svårt att ta till sig teoretisk kunskap. Och det är inte skolans fel, egentligen, för skolans viktigaste uppgift är ju att lära ut saker till eleverna. Om då inte eleverna lär sig så mycket så är det lätt att se det som ett misslyckande, antingen för eleven eller för skolan. De borgerliga politikernas lösning på problemet är att ge betyg vid lägre åldrar. De tror att det handlar om en informationsmiss från skolans sida. Om eleven bara får svart på vitt att hon inte har klarat målen så kommer hon att ta sig i kragen och börja lära sig saker. Om det bara blir ordning och reda så löser det sig. Och vänstern tror att det beror på att vissa människor inte har fått chansen att studera. Om vi ökar mängden utbildning för dem som fått minst tillgång till den i det förflutna så kommer det hela att rättas till, anser de. Därför ska de som inte klarar målen få mer tid på sig, mer lärarresurser och fler lektioner. För får de bara mer tid på sig, så kommer de att klara målen.

Fast ingen av dessa metoder har fungerat i praktiken, det kan man lätt se. För människorna ändras inte bara för att man hoppas att de ska göra det. Faktum är att vissa människor har väldigt svårt för att ta till sig teoretisk kunskap, och det hjälper inte med ordning och reda eller mer lärartid. Så ser verkligheten ut, det vet jag av egen erfarenhet som lärare. (Okej, det hjälper kanske lite, men inte så mycket som potitikerna hoppas.)  Människors förutsättningar när det gäller förmåga till teoretiska resonemang varierar mycket, men frågan är hur vi ska hantera det. Jag anser inte att lösningen på problemet är att erbjuda personer som har svårt att klara skolan mer utbildning. Det blir ju bara ett upprepande av en tidigare känsla av misslyckande. Inte konstigt då att de ger upp, och slutar anstränga sig. Nej, det är något annat de behöver, kanske ett praktiskt yrke, kanske en lärlingsutbildning.

Nuförtiden anser jag inte längre att utbildning är så viktigt. Det är mycket viktigare hur man beter sig mot andra levande varelser. Att man är en hygglig prick.  Att man mår bra och trivs med livet. Utbildning kommer långt, långt ner på listan över vad som är viktigast i livet. Men det tog några år för mig att fatta, och jag kan ändå aldrig komma ifrån min medelklassbakgrund. Men tack och lov att det finns elever!  

Hur är det egentligen, är det de fattigas eget fel att de är fattiga? Det finns ju trots allt många exempel på fattiga människor som "lyckats" och blivit rika. Alltså måste det väl vara så att fattiga människor är lite sämre än oss andra. Eller hur är det egentligen? Ska vi kanske gömma undan de fattiga människorna, de misslyckade, och låtsas att de inte finns? I Sverige finns det väl inga klasskillnader. Eller?

På torsdag åker jag iväg på konstellationsutbildning i Oslo. Jag har massor av resfeber och känslor av motstånd, men jag ska åka i alla fall. Apropå klass: för att utbilda sig till certifierad konstellatör så måste man ha mycket pengar, och det har inte jag. Så jag borde alltså var otroligt tacksam för att jag får den här chansen. Men inom mig gnager en liten fråga: Passar jag in? Får jag vara med? Duger jag? Eller blir det här en i raden av utbildningar som inte leder till någon försörjning, där jag inte passar in? Jag skulle definitivt ha behövt en karriärcoach när jag var 14 år som hade kunnat hjälpa mig att välja utbildning.....Det blir antagligen en paus i bloggen ett tag.

Kalla det ett försök att få god karma, kalla det crazy, men vad jag längtar mest efter just nu är att lägga ner kattuppfödningen och ta emot hemlösa kattmammor med deras kattungar. Rent ekonomiskt skulle jag ju gå back som bara den, och det skulle väl inte bli lätt att hitta köpare till de små liven, men jag skulle få umgås med kattungar hela dagarna och samtidigt göra världen lite bättre. Finns väl bara en enda lite hake egentligen: min kattallergi. Jag har helt enkelt glömt bort hur det är att känna sig allergisk hela tiden. Fast en del av mig skulle vilja ha ett eget litet katthem i miniformat, så känns det just nu.