En sak som jag har lite svårt att förstå är de kvinnor vars högsta mål i livet är att få barn, helst många barn. Dessa kvinnor (för det är oftast kvinnnor) är nästan beredda att göra vad som helst för att få barn. Det är konstigt tycker jag. I alla fall när man tänker på vilket otroligt ansvar det är att ha barn, själv känner jag mig ganska ofta ansvarstyngd.

Såna kvinnor verkar förresten också tycka att det är så självklart och enkelt att ha barn. De verkar oftast känna sig säkra på sig själva som föräldrar. En del är till och med lite självgoda. Själv har jag aldrig varit sån, för jag har alltid haft en känsla av att det inte skulle bli lätt för mig att få barn. Och det blev det inte heller. För mig har det varit en stor utmaning alltifrån graviditet till förlossning och babytid och det är det faktiskt fortfarande, fastän Lilla Lo nu är 9 år gammal. Jag har alltid känt mig otillräcklig, fastän jag har gjort så gott jag har kunnat för att vara en bra förälder. Jag har också alltid känt att det är ganska tillräckligt för mig att bara ha ett barn, medan det faktiskt finns andra kvinnor som har över fem barn och som verkar tycka att det är hur naturligt som helst.

Jag är så glad att jag har Lilla Lo och att jag lyckades ta mig igenom graviditet och småbarnstid på ett någorlunda bra sätt. Igår tittade vi på film från när hon var ett år gammal, och hon var bara SÅÅÅÅÅ söt när hon tultade omkring!

Sen älskar jag ju djurungar, särskilt kattungar. Jag sörjer fortfarande Cornelias kattungar som aldrig kommer att födas....Just nu ligger Cornelia i husses famn och ser precis så där njutningsfull ut som bara hon kan göra. Cornelia är Hs favoritkatt, för hon kommer ofta och lägger sig i hans famn. Cornelia är den enda av våra katter som tolererar att vi pussar på henne. Troligen är det för att hon har fått så många pussar under uppväxten.   

"Hej Emelie,