Dags för lite nostalgi. Amanda, som tidigare var min fodervärdskatt, ägs nu av hennes fodervärd. Vi hade ju planer på att låta henne få en till kull, men ett tråkigt besked gjorde att jag fick fatta beslutet om att hon skulle kastreras och övergå till fodervärden. Det var ett svårt beslut, men det känns rätt. Nu är papperna formellt påskriva och klara. Amandas ungar i F-kullen blev ju jättefina, och jag blev glatt överraskad över att alla tre honorna i kullen var blåmönstrade. Vår kära fodervärdsfamilj gjorde ett fantastiskt arbete med att socialisera kattungarna. Tack!  

Det känns om möjligt ännu mer tråkigt att Cornelia, som är syster till Amanda, aldrig kommer att bli mamma, och igår kväll kom jag på mig själv med att surfa runt på en massa kattungesidor och längta efter kattungar. Cornelia är en väldigt unik katt på många sätt, hon har en speciell plats i mitt hjärta, och att gå miste om alla små "minicornelior" känns tungt.

Någon hamsteruppfödning verkar det inte bli heller, trots att hamstrarna har bott ihop ett bra tag. Så jag tolkar det som att det helt enkelt inte är meningen, i alla fall inte nu. Vi har i stället två supermysiga sällskapshamstrar som trivs bra ihop i alla fall, och en hel massa hamstertillbehör. Dessutom kan jag mycket mer om hamstrar nu än jag gjorde tidigare.  

Det är en himla tur att jag har Chanel i alla fall. Hon ju är det enda avelsdjuret jag har kvar nu. Jag är så glad att jag åkte ner till Bellinkas i Ljungby i våras och tingade henne! Och att Pernilla ville anförtro henne åt mig. Hoppas hoppas att allt går bra med hennes planerade kull! Chanel har väldigt många bra egenskaper som jag tycker är viktiga hos en avelskatt, jag gillar både hennes personlighet och utseende skarpt. Hon är stor och kraftig och har alltid varit pigg och kry. Hennes kattungar kan, lite beroende på vem hon paras med, bli både silver, blåa och non-agouti (solida).

Chanel: Min enda chans?