Igår hade Solveig ett föredrag om organisationskonstellationer. Trots att jag som vanligt kände mig lite krasslig innan, så kändes föredraget och demonstrationen av en konstellation väldigt givande och efteråt var jag glad och full av energi.

Jag lyssnar ofta på Eckhart Tolle fortfarande, och han säger bland annat att om man kan leva utan att klaga på saker (genom ord eller bara tankar) så har man kommit långt. Själv har jag inte kommit så långt ännu. Det händer fortfarande ganska ofta att jag i tanken klagar på mitt hälsotillstånd, min låga inkomst, min stökiga lägenhet och min brist på energi. Jag stör mig också fortfarande på H när han lägger så mycket tid och energi på sin löpning till exempel. Det är fortfarande superlätt för honom att trycka på mina knappar och få mig att reagera. Egentligen borde jag kanske göra The Work på H, eller vad säger ni?

Tänk vilken annorlunda värld man skulle leva i om man aldrig klagade, aldrig såg verkligheten, sig själv eller andra som felaktig, dålig eller misslyckad. Tänk om man kunde acceptera allt som hände, oavsett vad det var! Och nu menar jag förstås inte att vi aldrig ska försöka ändra på saker eller agera. Men när vi har försökt ändra på något och det inte går, varför ska vi då lägga mer energi på att motsätta oss det som är? Vi kan ju ändå inte ändra på något som redan har hänt, eller hur? Det är helt meningslöst att försöka ändra på sånt som det inte står i vår makt att ändra på.