Ibland önskar man att man kunde göra mer för alla katter därute som inte har något hem. En sak som just du kan göra är att öppna ditt hem tillfälligt åt en eller flera katter. Att se en skygg katt successivt må allt bättre och få tillbaka förtroendet för människor är en väldigt speciell upplevelse, för rätt person.

Kattkommando Syd, och de flesta and katthem, är på ständig jakt efter nya trygga stödhem till katter som annars hotas av svält, förfrysning eller avlivning.

Så här skriver Kattkommando Syd på sin hemsida:

"Inom Kattkommando Syd fungerar det så här:
Stödhem är ett tillfälligt hem där katten bor under tiden tills vi hittat ett permanent hem. Som stödhem står man för mat, sand och omsorg. Kattkommando Syd står för veterinärvård. Katten har en kontaktperson som under stödhemstiden arbetar med att hitta ett permanent hem åt katten. Det är kontaktpersonen som stödhemmet ringer till om problem eller frågor, kontaktpersonen ska hjälpa och råda stödhemmet och tillsammans försöker man göra stödhemstiden så bra som möjligt för katten.

Kattkommando Syd har huvudansvaret för katten, stödhemmet har inte rätt att flytta katten, sälja eller skänka bort den även om de hittat ett hem till den. Alla sådana beslut måste först godkännas av kontaktpersonen i föreningen.

Carmencita från Dog Fun är permanenthem till Imponera men även stödhem åt fyra KKS-katter. Imponera är en stilig sköldpaddsfärgad huskatt som räddats av KKS.

Vad krävs av stödhemmet?
När man läser om alla katter som far illa rycks man lätt med och vill hjälpa dem genast. Men det är viktigt att man inte blir stödhem utan att tänka igenom saken ordentligt först. Man har ett eget ansvar som stödhem och måste vara beredd på att det kan innebära lite arbete och inte alltid flyter helt problemfritt. Med vissa katter behövs mer engagemang, med andra funkar allt från första stund. Ibland vet vi kattens bakgrund och kan förutse vissa situationer som kan bli problematiska, alla katter passar inte i alla stödhem. Ibland kan det dock vara svårt att på förhand bedöma hur det kommer att fungera eftersom vi oftast inte vet bakgrunden till de hemlösa katterna. Man får ha tålamod och förståelse för att det kan ta lite tid innan allt fungerar bra.

Hur länge är man stödhem?
Man kan inte på förhand säga hur lång tid det tar att hitta ett permanent hem. Ibland kanske katten får ett permanent hem efter väldigt kort tid, ibland kan det ta väldigt lång tid, kanske över ett år. Därför är det extra viktigt att stödhemmet är medveten om sitt åtagande.

Man gör en stor insats som stödhem. Utan dessa skulle många katter inte kunnat räddas och stödhemmen är väldigt viktiga för vår verksamhet. Vi är väldigt tacksamma för all hjälp vi kan få för att kunna rädda så många katter som möjligt.
Men samtidigt är det viktigt att få rätt stödhem åt katterna och att man noga tänkt igenom vad det innebär att vara stödhem så att man inte ångrar sig efter bara några veckor och vill att vi ska hämta katten igen. För kontaktpersonerna i föreningen är det ett oerhört stressmoment när ett stödhem tröttnat och vill att vi snarast ska hitta ett annat hem för katten. För kattens skull kan det vara en traumatisk upplevelse att slitas upp och flytta flera gånger. För allas skull måste stödhemmen vara väl förberedda innan de anmäler sig som stödhem, ha talat med hela familjen och att alla är överens om att de vill ställa upp och ta emot en katt i hemmet.

Ibland kan det dock hända oväntade saker i livet som gör att man inte kan vara stödhem längre, att katten måste flytta trots att inget permanent hem hittats ännu. Det är förstås en situation vi helst vill undvika men ibland blir det så ändå. Det är ett omfattande arbete av kontaktpersonen att hitta ett nytt stödhem åt katten och det kan ta lite tid. Att hämta katten inom några dagar brukar vara praktiskt omöjligt, vi måste få mer tid på oss än så. Vi jobbar helt ideellt på vår fritid med detta och har vanliga arbeten om dagarna precis som alla andra, vi ansvarar för många katter och kan inte alltid släppa allt vi har för händer för att snabbt rycka ut när stödhem av olika anledningar vill att vi ska hämta tillbaka katten. Man får alltså ha lite framförhållning och säga ifrån i god tid om man inte kan ha katten kvar.

En mysig hemmakväll i ett av våra stödhem.

Det kan kanske kännas som om vi ställer höga krav på stödhemmen, men det måste vi göra. För ingen mår bra av att stödhemmen inte tänkt igenom saken ordentligt innan man anmäler sig, varken kontaktpersonen som måste börja om från början igen med att leta upp ett nytt stödhem, eller katten som kanske redan varit med om mycket ska slitas upp igen och hamna i nytt hem. Men om man tänkt igenom sin situation och vet att man har tiden och orken att ställa upp för en behövande katt så är det oerhört givande och roligt att vara stödhem. Det är en fantastisk känsla att få se en nergången ledsen katt blomma upp till en glad frisk katt igen!

Kontakta oss och bli stödhem!

Anmäl ditt intresse!
Gör en stödhemsanmälan online. Vi kommer sedan att kontakta dig när vi har katter som stämmer överens med dina önskemål och möjligheter. Vi tar gärna emot anmälan om stödhem från hela Sverige."

Jag gillar verkligen den här tavlan, för den fångar precis det där "kattiga" ansiktsuttrycket som gör att jag fascineras så mycket av katter. Nu kan du vara med och bjuda på den här fina tavlan av Anneli Pettersson till förmån för Katthemmet Kompis! Det är 5 dagar kvar tills auktionen avslutas!

Ibland har jag funderat på varför det är så vanligt att vi kastrerar hankatter och så ovanligt att vi kastrerar människor av hankön. Skulle inte de också bli de "lyckliga kastrater", som vi alltid brukar kalla kastrerade katter för?     

Härom dagen besökte jag Clara's bookshop i Haga här i Göteborg, och där hade de en massa fantastiska kattböcker på engelska! Mestadels var det fotoböcker, men den här målarboken kunde jag inte motstå, eftersom jag är barnsligt förtjust i att färglägga! Man kan välja mellan att färglägga enligt originalförlagan, eller efter eget huvud.

Jag har ju skrivit tidigare att jag är intresserad av en ny avelshane som jag har tittat på på nätet, och en annan uppfödare är också intresserad av att vara med, men det är så mycket som ska stämma, och det finns många osäkra faktorer, så vi får se om det blir något eller inte. Svårigheten med hanar jämfört med honor är att det är ett relativt kort tidsspann som de flesta hanar kan para sig. Det går bara att para katter när honan är i löp, och man vill alltid HCM-testa innan parning, så därför gäller det att honan behagar löpa efter HCM-test, men innan hanen blir så jobbig att han måste kastreras. En fertil hane kan, om det vill sig illa, börja vråla och urinmarkera inomhus. Då måste man kanske ha en blöja på honom. Det gäller också att hanen har båda sina testiklar på plats samt att varken honan eller hanen har någon sjukdom eller defekt (och sånt kan upptäckas när som helst). Många gånger har avelsplaner fått ändras på grund av att oförutsedda saker har inträffat, som ni säkert förstår.

Det finns både fördelar och nackdelar med att äga en hane respektive att köpa avelstjänster av andra hankattsägare, det har jag själv erfarenhet av. Vad gäller att köpa in tjänster, så är nackdelen att de hanar man är intresserad av kan bo långt borta eller att ägarna inte vill para med just min hona av någon anledning. När jag skulle hitta en hane till Evora och Amanda så var det faktiskt några hankattsägare som skrev rätt sura mail (detta förvånade mig: är man inte intresserad av en parning så kan man väl i alla fall vara artig och vänlig)? Eller så struntade de helt enkelt i att svara. Fördelen är att man är fri att välja bland de hanar som finns tillgängliga för tillfället, samt att man inte behöver ta ansvaret för hanen om han skulle bli besvärlig eller om han visar sig vara olämplig för avel, till exempel av hälsoskäl.

När det gäller att äga en hane själv så är nackdelen att man kanske oroar sig för att han ska börja strila, eller att förutsättningarna ändras så att man kanske inte kan para med de honor som man hade tänkt från början, och då har man lagt ner en massa tid, engegamang och pengar "i onödan". Fördelen med att äga en hane är att det kan bli billigare per parning om man har fler honor, och man kan vara kräsen och köpa en hane som har "allt" man letar efter. Man kan även styra över hur många kullar hanen får och med vilka honor. Man behöver inte heller resa så långt för att para. Svårigheten är ofta att hitta en fodervärd som kan tänka sig att hålla katten fertil tills han har fått sina kullar, och om man har honom hemma tillsammans med fertila honor så kan det lätt bli andra problem, som till exempel oönskade dräktigheter eller bråk med de andra katterna.

"Nu var det ett tag sedan vi hördes och jag tänkte att det nog var dags för en uppdatering.

Leon har blivit ett riktigt lejon med sin stora man och eleganta svans. Han är nu kung över vidderna här ute på landet över vilka han styr med en hemlös kattdam som ett gammalt par tar hand om. De har flyttat ifrån sitt hus som är fallfärdigt och bor på hemmet nedanför backen, men varje dag matar de den lilla tösen och de har ordnat för henne så hon har ett varmt skyddat ställe under tak med filtar. Jag skulle gärna adoptera den lilla tjejen, men Tommie är ju allergisk. Men när vi byggt vårt garage ska jag inreda åt henne där och ställa ut mat. Man vet ju inte hur länge de gamla får vara friska.

Men Leon har som sagt vuxit upp, och på kuppen har han fått med sig både bra och lite mindre uppskattade vanor. Att väcka mamma klockan 04 med en lätt puss vilken efterföljs av en full on attack mot huvudet är en av de mindre uppskattade. Jag har ett par sår i hårfästet och mina armar se ut som om vi jämt hade kattungar. vi har försökt med att stänga dörren, men han är otroligt envis och bestämmer sig för att dörren alldeles säkert går att krafsa igenom. Detta under höga tjut. Så han får sin vilja igenom. Attack betyder nu mat och gå ut.
En av de bra nyckerna är att han alltid kommer när jag ropar oavsett om han ligger i djup sömn. Detsamma gäller inte när Tommie ropar, så det får mig att känna mig lite speciell, och jag behöver aldrig vara orolig för att han är borta. Sen är det bara jag som får morronattack också så han är iallafall konsekvent,

Sen har Leon råkat ut för en kattnappning! På väg upp till Stockholm ringde någon till min mobil, och då det var dålig sändning så gick samtalet direkt till mobilsvar. När jag lyssnade av det var där en tjej som sa att hon bodde på samma väg som vi och att hon hade våran katt och att han mådde bra. Jag ringde upp henne och berättade att jag också bodde på samma väg och att det inte var någon fara. Hon berättade då att Leon var en kopia av hennes katt som hade försvunnit och att hon hade sett han hemma hos oss, stannat bilen och ropat på "Lukas" och öppnat bildörren, och Leon som älskar att åka bil, hoppade glatt in. Jag berättade att han var en sibirier, ca 10 månader och att vi haft han sen han var liten. Jaha, sa hon då. Vad gör jag nu? Tja, lämnar tillbaka honom tyckte jag med en lätt känsla av oro. Hon gick motvilligt med på detta. Efter att vi lagt på så ringde jag Tommie som var hemma och bad han gå ut och möta henne, samt att övertyga henne ytterligare och låta henne känna på chippet. När Tommie pratade med henne tog det han en lång stund att övertyga henne om att det inte var hennes Lukas som sprang bort för 2 år sedan, och hon blev inte helt nöjd förräns hon kände chippet. Hon tyckte det var mycket märkligt att man hade en raskatt ute, men förstod lite bättre när Tommie sa att han var allergisk,  Då bad hon såklart om ursäkt och och åkte sen hem. Puhh! Vilken tur att han var chipp-märkt säger jag. Visst kan vi visa kort mm, men har någon bestämt sig är det inte lätt.

Sen har Leon varit lite dålig också. Han började kräkas under julen, och efter att inte fått behålla maten på tre dagar, han spydde inte direkt utan alltid några timmar senare, så åkte vi in till Blå Stjärnan som hade akutöppet på helgerna. Han röntgades och togs prover på, men fick åka hem litet bandage och medicin. Detta hjälpte och han fick behålla maten. Men så några dagar senare så jobbade jag hemmifrån och hade med mig papper i en bunt med ett sånt där stort brunt gummiband. Leon var extremt intresserad av gummibandet så han fick det att leka med samtidigt som jag gick och hämtade något. När jag kom tillbaka så satt han och svalde och gummibandet var borta. Suck! Jag ringde Blå stjärnan då det var kväll och vi fick åka in akut och kräka min Lilleman, Han hade ju känslig mage också var det ett väldigt stort gummiband. Väl där fick han en spruta, och 5 min senare började han spy. Kokt fisk i massor samt ett styck gummiband kom ut. När han var klar slocknade han helt. Det var tydligen så den sprutan funkade. (se bilderna på min livlösa kille). För att piggna till fick han en antispruta och vipps var han på fötter igen. Dock varade inte den senare sprutan jättelänge så hela kvällen gick han och släpade rompen efter sig. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. Men det hela gick bra iallafall, och allt gick på samma utbetalning som det första besöket då det var inom 100 dagar. Tack för att man har försäkring. Annars hade vi varit 4500 kr fattigare i dessa januaritider.

Tja, det var en liten uppdatering. Och jo, kan du maila namnet igen på den där kattklubben man skulle gå med i för att få ställa ut Lilleman. Vi är jättesugna på att ställa ut han i februari.

Många kramar ifrån oss! och Ps. Han är en kopia av sin vackra mamma.."

Min kommentar: Oj, det var många dramatiska händelser som ni råkat ut för! Tur att alla slutade lyckligt!  Och vilken fin kisse! Han är väldigt lik sin syster Clara.