Försöker skriva detta samtidigt som Cornelia hänger på min axel och vill att jag ska hålla upp ena armen för att hon inte ska ramla ner.

Idag har jag varit på en sorts anställningsintervju. Ja, alltså inte för ett jobb, nej inte alls. Jag hör ju numera till den del av befolkningen som inte anses "anställningsbara" och därför måste samhället med lock och pock försöka förmå De Fina Arbetsgivarna att ta sig an mig genom att nedlåta sig till att låta mig jobba hos dem utan lön några månader så att jag åtminstone kan få något att skriva på min ynkliga meritförteckning i framtiden och de kan känna sig ädla som hjälper en sån "misslyckad människa" som jag.

Så igår fick jag börja med att inventera hela min garderob i jakt på en tillräckligt formell, tillräckligt neutral, tillräckligt duglig "outfit", så att jag, på bästa möjliga sätt skulle kunna "spela med i powerspelet". Det gällde att se ut som om jag går omkring i skor med klackar och svarta kavajer och mascara och sånt varenda dag, när jag i själva verket schasar omkring i mjukisbyxor och utan BH. I går kväll hade jag ångest och grät hela kvällen. Idag gick jag omkring med gråten i halsen från det att jag vaknade på morgonen tills jag kom hem.

Intervjun gick bra på så vis att jag framhävde mig själv på ett positivt sätt samtidigt som jag var ärlig med de arbetshinder som jag faktiskt har. De som intervjuade var två kvinnliga chefer, en äldre och en lite yngre. De var noga med att påpeka att på deras arbetsplats fanns ingen möjlighet till anställning efter praktikplatsen och de antydde att det här med att de ibland tog emot praktikanter var en sorts tjänst gentemot samhället.

Så nu är frågan: kommer jag att få äran att jobba som "volontär" på den här Fina Arbetsplatsen, eller kommer de att stämpla mig som "Icke Önskvärd"? Svaret får vi under nästa vecka.

 

Margita

16 oktober 2009 23:02

Ja du Emelie. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag tror att jag förstår vad du går igenom eftersom jag varit (och är) i samma situation. Det är banne mig inte lätt att sitta där och känna sig "misslyckad" (fast när jag säger det till de jag "förhandlar" med, så säger de med enad kraft att misslyckad är jag då inte). Nej, det håller jag med om. Men för arbetsmarknaden som den ter sig idag, då är jag misslyckad för jag kan inte anpassa mig till klimatet hur jag än anstränger mig. Anstränger jag mig blir jag sjuk :-(
Jag vet inte vad vi ska göra Emelie?! Det känns som jag bara driver med nu....jag menar, när två av FK:s läkare sagt att jag är 50% tillgänglig så att säga, inte mer. Så kommer den tredje och säger till de andra två att nej, ni har fel. Hon har 75% arbetsförmåga....??? Hoppas verkligen att det löser sig för dig! Du har ju så mycket resurser egentligen! Det borde verkligen få finnas ett arbete till dig på dina villkor - och ett till mig på mina villkor! ;-)

http://www.meab52.wordpress.com

 

Ann-Katrin

16 oktober 2009 23:48

Emelie!

Hoppas att det känns bra på arbetsplatsen om du får platsen! Men, sträck på dig!! Du kommer på något vis att bidra gratis till deras verksamhet även om de klart får visa dig vad du ska göra! Tror inte en sekund att det bara är ett bidrag till samhället! Du är en klok och intelligent människa som bidrar med din hjälp!

Kram Ann-Katrin

http://laghamrapionen.bloggplatsen.se

 

Katarina

18 oktober 2009 01:07

Emelie!
Du skriver att du var tvungen att inventera hela din garderob i jakt på en tillräckligt formell, tillräckligt neutral, tillräckligt duglig "outfit", för att kunna "spela med i powerspelet". Detta att se ut som en modemedveten kvinna, när du mest gillar att gå i mjukisbyxor och utan BH. Det tycker jag låter som en mycket sund kvinna. Vem vill göra om sig till något hon eller han inte kan vara. Men jag vill att du skall tro på dig själv! Att man döms efter sin klädsel tycker jag är kasst. Nä tacka vet jag sköna bekväma kläder och skor så att kroppen mår bra. Vi fick äran att bli ägare till Dylan och om jag får döma dig efter hans egenskaper och lynne så är du helt FANTASTISKT DUKTIG! Sträck på dig ställ, dig framför spegeln, le stort och klappa dig på din vänstra axel och säg högt! JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR!!! Det är naturliga människor som du världen behöver.
Lycka till med jobbet och jag håller med vad ovanstående skrev. Du kommer att göra succé

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...