Jag kan inte låta bli att drömma om vilka vackra kattungar Cornelia och Jasper kommer att få om lite mer än ett år (G-kullen). Jag vet att det låter knäppt, men det är så himla spännande att jag snart kommer att äga en egen avelshane! Ungefär hälften kommer att bli silver, vissa kanske med rufism (varm ton). Och hälften kommer att bli svart tigré, men kanske kanske blir det någon golden också. För att inte tala om Lisens och Jaspers ungar (F-kullen): en variation av randiga katter från ljus kolafärg till mörkbrun med mycket svart. Ungefär hälften kommer att få vita tassar. Lisens och Jaspers kull kommer att ha extremt låg inavelsgrad.

Obs! Jag är medveten om att mycket kan hända och att allt inte blir som man planerar, men drömma får man göra ändå.  :-D

Nu var det länge sedan som jag skrev något om politik, så idag kände jag att det var dags att skriva lite om min syn på könsroller, feminism och sånt.

Vi börjar med de traditionella könsrollerna. Där finns ju det lite föråldrade synsättet att män måste vara "manliga" och kvinnor "kvinnliga". Det finns en massa "regler" för hur kvinnor och män ska vara och bete sig och om man avviker från det så blir folk arga. Traditionellt har det nog också varit så att dessa könsroller varit väldigt omedvetna hos de flesta, och för dem som "passade in" i mallen så var de traditionella rollerna inga problem. Det var ingen som ifrågasatte rollerna.

Men detta förändrades i och med att kvinnorörelsen växte fram. En av de centrala teorierna hos feminismen var, och är, idén om patriarkatet. Problemet, menade de första kvinnosakskvinnorna, var att de traditionella könsrollerna inte var jämställda utan väldigt ojämställda, alltså orättvisa. Och så här i efterhand så är det lätt att se att så var det också: kvinnor var inte myndiga, utan deras man eller någon manlig släkting hade ansvar för allt som kvinnan gjorde, inklusive deras ekonomi. Kvinnor fick inte rösta, inte studera, ingenting. Sedan dess har det hänt en hel del, men många tycker fortfarande att kvinnor får kämpa i underläge, bland annat på arbetsmarknaden, vilket betyder att vi fortfarande inte har ett helt jämställt samhälle. Å andra sidan kanske kvinnor befinner sig i ett överläge i hemmet och familjen, så ur det perspektivet är vi kvinnor kanske inte så diskriminerade ändå.

Nu kommer jag in på ämnet feminism. Tråkigt nog har det ordet blivit ett skällsord i många kretsar, men den ursprungliga betydelsen är ju faktiskt bara att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, och det kan väl ändå de flesta skriva under på, eller? Jag vet att på 60-talet så var det många hemmafruar och män som reagerade mot feminismen av olika anledningar och tyckte att de radikala feministerna gick för långt, men jag tror ändå väldigt mycket på rättvisa som en grundtanke, oavsett om det handlar om rättvisa mellan raser, kön eller samhällsklasser.

Sedan kommer vi till frågan om feminismens olika riktningar, för att inte tala om den nya mansrörelsen. Vad jag vet så kan man dela in feminismen i två huvudspår: likhetsfeminism och särartsfeminism. Likhetsfeministerna betonar kvinnors och mäns likheter "vi är alla människor" och på det sättet motiverar man varför kvinnor och män ska ha samma rätt till utbildning, arbete osv. Problem kan dock uppstå när det blir så viktigt med likhet att man blir rädd för olikheterna. Till slut känns det kanske som att alla kvinnor "måste" klä sig och bete sig som män för att "duga". Mannen blir då, trots tanken om jämställdhet, en norm som kvinnor förväntas anpassa sig till.

Vad gäller särartsfeminismen så betonas i stället olikheterna mellan män och kvinnor. Både män och kvinnor har rätt till sin egen särart, säger förespråkarna, och det traditionellt kvinnliga är precis lika viktigt som det traditionellt manliga. Men då kan det bli tvärtom: alla kvinnor "måste" tycka om att vara hemma och ta hand om barn för att "duga". Då blir det fel åt andra hållet. Dessutom har många börjat ifrågasätta om det verkligen finns något som är kvinnligt och manligt per se, eller om allting bara är sociala konstruktioner.

Som tur är så har även männen börjat upptäcka att det är jobbigt med ett normativt samhälle där alla förväntas vara på ett visst sätt. Mansrörelsen har därför växt fram för att ta tillvara männens behov av att välja sina liv.

Själv tror jag så här: den genomsnittliga mannens värdlsbild ser olika ut än den genomsnittliga kvinnans. Men båda världsbilder är lika viktiga och lika sanna, och de kan komplettera varandra. Sedan finns det också något som går bortom det manliga/kvinnliga: det mänskliga. Alla fysiska män har sin egen "blandning" av manligt/kvinnligt/mänskligt i sig, och detsamma gäller för alla fysiska kvinnor och fysiska tvekönade (ja, de finns också). Så den där unika blandningen som varje människa har präglar alltså den personen och gör den till den individ den är. Det bästa en förälder kan göra måste därför vara att hjälpa sitt barn att leva det liv som barnet själv trivs med: hjälpa barnet att styras inifrån i stället för utifrån.

Jag tycker så här: Varför kan vi inte införa ett så rättvist samhälle att det som anses vara kvinnligt respektive manligt blir lika mycket värt? Att alla individer i grund och botten har samma värde och har samma rätt att klä sig och bete sig som en typisk man, eller en typisk kvinna, eller som en helt tvekönad person? Att individen, oavsett det biologiska könet, kunde få en palett med olika roller serverad under uppväxten: "Varsågod, bara att välja och vraka!" Och att killen som valde att klä sig i klänning en dag kunde bli lika accepterad som en tjej som klädde sig i slips. Och att man inte behövde välja en roll, utan kunde variera sig, bara för skojs skull. Vid vuxen ålder kanske de flesta hade funnit en stil som de trivdes med, men det viktiga är att det måste komma inifrån personen själv, inte utifrån i form av oskrivna samhällsnormer.

Fram för ett verkligt jämställt samhälle!