Idag ska jag skriva om något som upptar en stor del av min vakna tid: barn. Jag har länge tvekat om jag ska skriva om det, för vissa kanske blir provocerade eller misstolkar det jag skriver. Men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Att få barn är för många en omtumlande upplevelse, på gott och ont. För andra verkar det vara hur självklart som helst.

Jag tror att vi människor, precis som katter, kan vara olika bra mammor, vi kan även ha olika lätta eller svåra förlossningar, beroende på hur vi är funtade. Med katter är det lätt: de som är "dåliga mammor" eller måste förlösas mer en en gång med kejsarsnitt, tas bort ur aveln. Med oss människor är det annorlunda. Där förväntas alla kvinnor, som av ett trollslag, förvandlas till exemplariska mammor direkt efter förlossningen. Och de som har förlösts med kejsarsnitt känner sig misslyckade, och ofta "tar de revanch" genom att skaffa fler barn. Det är som om människomammor har någon sorts underförstådd "tävling" om vem som är den bästa mamman, samtidigt som man tar för givet att alla kvinnor har någon sorts "vilande talang" för att ta hand om barn. Denna talang förväntas blomma ut direkt efter förlossningen. Det är också tabubelagt för en kvinna att säga något om att man tycker att det är jobbigt att vara mamma, att man inte trivs osv. Ni kan säkert själva förstå vilken otrolig stress det blir för många kvinnor att försöka leva upp till dessa förväntningar och outtalade krav. Och hur tror ni att det känns för oss som märker att vi inte förmår leva upp till förväntningarna?

Men om man tittar på hur verkligheten ser ut, så fungerar det inte så att alla kvinnor automatiskt är jättebra mammor. Alla kvinnor passar inte till att vara mammor, och alla trivs inte med det heller. Men vi som är lite sämre på det gör förstås så gott vi kan, med de förutsättningar vi har. Skillnaden mot katter är att katterna inte har tanken att de borde vara annorlunda mammor än vad de är. De får inte dåligt samvete som vi får, även om de skulle höra till den lilla gruppen som biter ihjäl sina ungar direkt efter födseln.....:-(

Det som jag vänder mig mest emot, är när vissa personer, som har fått för sig att "alla måste ha minst två barn" försöker övertala oss mindre lämpade mammor att skaffa fler barn. Som om det skulle bli så mycket bättre andra gången. Tänk om det inte blir det då? Då har man satt ett barn till världen som man inte kan ta hand om på bästa sätt och hur bra är det?  Ju fler barn man har, desto mer jobb blir det förstås. (Jag kan tänka mig att kvinnor som väljer att inte få barn alls känner ännu större press än vi som "bara" har ett.)

Det finns en outtalad regel att man ska ha minst två barn "för att barnet behöver ett syskon". Men vad är värst: att ha ett syskon och sönderstressade föräldrar eller inget syskon och föräldrar som har energi nog till att ta hand om en? Jag tror på det sistnämnda.

Sedan finns det förstås, som jag skrev tidigare, människor som passar bra till att vara mammor och som älskar det. För min del får de gärna skaffa 6 eller 10 barn om de vill. Det är inte dem som det här inlägget handlar om, utan vi som känner att vi inte riktigt pallar. Vi går omkring och känner oss otillräckliga, och alla runtomkring pratar om att vi borde skaffa ett barn till. Ni som känner som jag: gå inte i den fällan! Ingenting kommer att bli annorlunda med två barn i stället för ett. Det blir bara mer praktiska saker att hålla reda på, mer städning, mer av allt. Jag vill därför stötta er andra som känner som jag, att våga säga nej till flera barn, om det är så ni innerst inne känner. Om andra tjatar på er: tänk på att det är ni och inte de som har år av vaknätter framför er.

Och missförstå mig rätt: jag älskar Lilla Lo av hela mitt hjärta, men jag är inte en så bra mamma som jag skulle önska. Jag har helt enkelt inte den orken som behövs. Som tur är så har H gått in och tagit en stor del av ansvaret för Lilla Lo under hela hennes uppväxt, eftersom jag inte har klarat det så bra, men ibland har jag undrat vad som skulle hända om han dog. Då skulle jag antagligen få ta hjälp av min mamma....;-)

När Lilla Lo skulle börja 0-an, så hade jag ett samtal med fröknarna på hennes skola. Jag sa som det var att jag blev deprimerad efter förlossningen och att jag inte riktigt har återhämtat mig ännu, trots att det nu är 7 år sedan. Det kändes viktigt att de kände till vår situation i familjen och att de kunde se min dotter i ljuset av hur vi har haft det. Som tur är så fick Lilla Lo tre underbara fröknar, som har förståelse, men för den skull inte särbehandlar oss. Jag är så glad att mitt liv just nu fungerar så bra som det gör, att H och jag har kunnat hålla ihop i alla år, och att han har haft förståelse för min brist på energi.

Ni som läser min blogg kanske blir förvånande. Ni kanske tror att jag är en sån som orkar hur mycket som helst, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt katter och bloggande. Det beror på att katterna och bloggandet fungerar som en avkoppling och en passion för mig, så att jag ska orka med "mitt jobb" som är att vara mamma. Tänk också på att jag faktiskt inte har så mycket annat att göra just nu. Jag jobbar inte, Lilla Lo är större och H har ett stort ansvar för hemmet. Jag är inte stolt över att jag så ofta känner mig trött och orkeslös, men så ser verkligheten ut för tillfället. Det är bara att göra det bästa av situationen och satsa sin begränsade energi på något som man mår bra av, som kattuppfödning och att vara en tillräckligt bra mamma.

 

Sara

27 juni 2009 14:37

Jag tror faktiskt att alla föräldrar känner sig som sämre föräldrar än alla/många andra lite då och då. Det är i alla fall min uppfattning, jag har inga barn, men jag har småsyskon. Jag hoppade gärna in som extra mamma åt dom när vi var mindre, jag var 6år när jag fick min första lillebror och älskade att få vara med och hjälpa till.

Jag tror faktiskt att en av de viktigaste egenskaperna för att vara en bra förälder är att man inser att man inte är en så bra förälder som man önskar att man vore. Det är ju som med det allra mesta, är man nöjd och tycker att allt är bra utvecklas man inte heller. Jag tror alltid det finns något man kan göra bättre, och jag tror det är någonting positivt. Det värsta som finns är ju de föräldrar som inte kan ta hand om sina barn, men som själva tycker att dom gör ett utomordentligt bra jobb.

Om man är nöjd utan barn, eller med ett, två, tre etc. tycker jag man ska vara det. Man skaffar väll ändå barn för sin egen skull, och inte för alla runt omkrings skull?

Jag tycker det är jättebra att du lägger den energi du har på sånt som du gillar, och vi andra uppskattar också din uppfödning och din blogg, och den charmiga lilla Lo också för den delen ;-) Jag tror du är en tillräckligt bra mamma, och det är ju faktiskt inte bara mammans uppgift att ta hand om barnet, jag tycker det låter väldigt bra att dela på arbetet ;-)

http://eburnea.blogspot.com

 

Margita

27 juni 2009 19:06

Ja men Sara! Jag hinner ju aldrig skriva något innan dig! ;-) och du skriver så bra så jag kan bara hålla med!!!!

http://measibir.blogspot.com

 

Julia

28 juni 2009 07:01

Jag instämmer i allt Sara skriver!
Klart att du ska hålla på med det som ger dig glädje och energi.
För mig är bloggandet också en avkoppling, en (säkerhets-)ventil, nåt att göra.

Ha en underbar söndag - med katter och familj!

Kram/Julia

http://hjulia.bloggagratis.se

 

MariaK

28 juni 2009 11:49

Visst är det som du själv skriver, man är "good enough mother", gör så gott man kan utifrån sin egen situation.
Samtidigt som jag kan känna att jag lär mig mer för varje barn, så är också varje barn en egen individ. Alla är vi olika och det som funkade på ett barn kanske inte funkar på ett annat. Förmodligen är det likadant med dina katter.
På BB bad jag en sköterska om hjälp med ammningen med S. (3:e barnet), eftersom han slarvade och inte tog tag ordentligt. När hon fick veta att det var mitt 3:e barn, fick jag till svar att "då kan ju du det här redan".
Då hade jag väl inte bett om hjälp!
Alla är som sagt olika, och hur mycket man än lär sig, så finns det alltid mer att lära. Det är väl det som är utveckling?
Att bli mamma är man alltid nybörjare på, för varje barn är en ny person att lära känna. Men man måste också våga lita på att man klarar sin uppgift. Det finns så mycket böcker, teorier och föräldrakurser, att uppfattningen kan bli att föräldrar inte själva klarar att fostra sina barn, utan att först gå en kurs.
Jag läste i veckan om en pappa som blev anklagad för barnmisshandel, efter att hans bebis brutit armen. Familjen tvingades av myndigheterna att bo på bevakat boende en tid, trots att mamman och anhöriga intygade att pappan inte hade misshandlat. Det visade sig att barnet led av extrem benskörhet, och var otroligt känslig för hur han lyftes!
Det är bra att myndigheter finns, men exemplet visar också hur fel det kan bli, då utomstående blandar sig i och inte lyssnar på de som vet sanningen, föräldrarna.
Tyvärr är det väl ändå så, att folk har åsikter om det mesta. Vad och hur andra borde göra eller sköta sina liv.
Men fortsätt som du gör Emelie, lyssna på dig själv och följ ditt hjärta. Lita till att dina beslut är det rätta, men var också öppen för förändring. Vad som känns rätt idag, kanske känns helt fel imorgon. Men det är det bara du som vet...
Ha en härlig dag!/ kramar från Maria

http://grindkullen.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...