Idag ska jag skriva om något som upptar en stor del av min vakna tid: barn. Jag har länge tvekat om jag ska skriva om det, för vissa kanske blir provocerade eller misstolkar det jag skriver. Men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Att få barn är för många en omtumlande upplevelse, på gott och ont. För andra verkar det vara hur självklart som helst.

Jag tror att vi människor, precis som katter, kan vara olika bra mammor, vi kan även ha olika lätta eller svåra förlossningar, beroende på hur vi är funtade. Med katter är det lätt: de som är "dåliga mammor" eller måste förlösas mer en en gång med kejsarsnitt, tas bort ur aveln. Med oss människor är det annorlunda. Där förväntas alla kvinnor, som av ett trollslag, förvandlas till exemplariska mammor direkt efter förlossningen. Och de som har förlösts med kejsarsnitt känner sig misslyckade, och ofta "tar de revanch" genom att skaffa fler barn. Det är som om människomammor har någon sorts underförstådd "tävling" om vem som är den bästa mamman, samtidigt som man tar för givet att alla kvinnor har någon sorts "vilande talang" för att ta hand om barn. Denna talang förväntas blomma ut direkt efter förlossningen. Det är också tabubelagt för en kvinna att säga något om att man tycker att det är jobbigt att vara mamma, att man inte trivs osv. Ni kan säkert själva förstå vilken otrolig stress det blir för många kvinnor att försöka leva upp till dessa förväntningar och outtalade krav. Och hur tror ni att det känns för oss som märker att vi inte förmår leva upp till förväntningarna?

Men om man tittar på hur verkligheten ser ut, så fungerar det inte så att alla kvinnor automatiskt är jättebra mammor. Alla kvinnor passar inte till att vara mammor, och alla trivs inte med det heller. Men vi som är lite sämre på det gör förstås så gott vi kan, med de förutsättningar vi har. Skillnaden mot katter är att katterna inte har tanken att de borde vara annorlunda mammor än vad de är. De får inte dåligt samvete som vi får, även om de skulle höra till den lilla gruppen som biter ihjäl sina ungar direkt efter födseln.....:-(

Det som jag vänder mig mest emot, är när vissa personer, som har fått för sig att "alla måste ha minst två barn" försöker övertala oss mindre lämpade mammor att skaffa fler barn. Som om det skulle bli så mycket bättre andra gången. Tänk om det inte blir det då? Då har man satt ett barn till världen som man inte kan ta hand om på bästa sätt och hur bra är det?  Ju fler barn man har, desto mer jobb blir det förstås. (Jag kan tänka mig att kvinnor som väljer att inte få barn alls känner ännu större press än vi som "bara" har ett.)

Det finns en outtalad regel att man ska ha minst två barn "för att barnet behöver ett syskon". Men vad är värst: att ha ett syskon och sönderstressade föräldrar eller inget syskon och föräldrar som har energi nog till att ta hand om en? Jag tror på det sistnämnda.

Sedan finns det förstås, som jag skrev tidigare, människor som passar bra till att vara mammor och som älskar det. För min del får de gärna skaffa 6 eller 10 barn om de vill. Det är inte dem som det här inlägget handlar om, utan vi som känner att vi inte riktigt pallar. Vi går omkring och känner oss otillräckliga, och alla runtomkring pratar om att vi borde skaffa ett barn till. Ni som känner som jag: gå inte i den fällan! Ingenting kommer att bli annorlunda med två barn i stället för ett. Det blir bara mer praktiska saker att hålla reda på, mer städning, mer av allt. Jag vill därför stötta er andra som känner som jag, att våga säga nej till flera barn, om det är så ni innerst inne känner. Om andra tjatar på er: tänk på att det är ni och inte de som har år av vaknätter framför er.

Och missförstå mig rätt: jag älskar Lilla Lo av hela mitt hjärta, men jag är inte en så bra mamma som jag skulle önska. Jag har helt enkelt inte den orken som behövs. Som tur är så har H gått in och tagit en stor del av ansvaret för Lilla Lo under hela hennes uppväxt, eftersom jag inte har klarat det så bra, men ibland har jag undrat vad som skulle hända om han dog. Då skulle jag antagligen få ta hjälp av min mamma....;-)

När Lilla Lo skulle börja 0-an, så hade jag ett samtal med fröknarna på hennes skola. Jag sa som det var att jag blev deprimerad efter förlossningen och att jag inte riktigt har återhämtat mig ännu, trots att det nu är 7 år sedan. Det kändes viktigt att de kände till vår situation i familjen och att de kunde se min dotter i ljuset av hur vi har haft det. Som tur är så fick Lilla Lo tre underbara fröknar, som har förståelse, men för den skull inte särbehandlar oss. Jag är så glad att mitt liv just nu fungerar så bra som det gör, att H och jag har kunnat hålla ihop i alla år, och att han har haft förståelse för min brist på energi.

Ni som läser min blogg kanske blir förvånande. Ni kanske tror att jag är en sån som orkar hur mycket som helst, med tanke på hur mycket tid jag ägnar åt katter och bloggande. Det beror på att katterna och bloggandet fungerar som en avkoppling och en passion för mig, så att jag ska orka med "mitt jobb" som är att vara mamma. Tänk också på att jag faktiskt inte har så mycket annat att göra just nu. Jag jobbar inte, Lilla Lo är större och H har ett stort ansvar för hemmet. Jag är inte stolt över att jag så ofta känner mig trött och orkeslös, men så ser verkligheten ut för tillfället. Det är bara att göra det bästa av situationen och satsa sin begränsade energi på något som man mår bra av, som kattuppfödning och att vara en tillräckligt bra mamma.