Idag läste jag för första gången på väldigt länge tidningen Amelia. Den var väl lite småtrevlig, men jag kunde liksom inte relatera till den grupp av kvinnor som tidningen vänder sig till. Dessa kvinnor verkar vara personer som tycker att bruna ben och en platt mage och trendiga kläder är det viktigaste att tänka på. Känns liksom lite ytligt tycker jag. Den där prestationsångesten som de flesta kvinnor har kan jag inte heller relatera till. Folk får tycka vad de vill, men jag tänker inte gå omkring och låtsas att jag tycker att det är viktigt att ha koll på olika musikstilar eller vara en bra hemmafru som lagar en massa mat. Jag bjuder inte heller hem en massa folk på middag eller fester och jag gör inte karriär. Gud vilket underbart laid back liv jag har! Jag gör nästan bara sånt som jag verkligen har lust med.  :-D

Någon som kommer ihåg den gamla kattmatsreklamen? Nu har Hs företag gjort en kylskåpsmagnet med texten: "Real Time DSP - när processorn själv får välja." Jag trodde först att det stod: "När professorn själv får välja."

Apropå katter så står det idag i Metro att om man tog alla pengar som vi i västvärlden lägger på mat till våra husdjur, så skulle alla barn i u-länder få gå i skolan. Det är tänkvärt. Jag ser kattrelaterade saker vart jag ser.

Sara N, om du läser detta, så var vänlig kontakta mig. Lisen har börjat visa små löptecken, nämligen. (På lördag ska Viggo på sin första utställning, och då fyller han samtidigt ett år - grattis!)  ;-)

Det är ett himla bök att ta bra kullbilder. (Bara att övertala H att hjälpa till brukar vara den svåraste delen.) Man måste vara minst två personer och sätta kattungarna på en begränsad plats där de inte kan smita. Den ena personen gör hela tiden ljud för att få kissarna att titta åt samma håll. Man behöver variera ljuden, för annars har det ingen effekt. Den andra tar så många foton han eller hon kan utan att stå i vägen för den som ska göra ljuden. Sedan går man igenom bilderna i datorn och slänger ungefär hälften. De minst dåliga bilderna publicerar man på bloggen.  ;-)

Det är faktiskt lite jobbigt att Lisen så ofta jamar och vill gå ut, och att Evora tigger mat så fort jag går in i köket. Tänker ibland tillbaka på den tiden när vi hade utekatten Kajsa. Hon hade fri tillgång på torrfoder och torrfoder var det enda hon åt. Behövde inte tigga mat och kunde gå ut när hon ville.... Fast sedan blev hon faktiskt lite överviktig.

Ett sätt att förebygga "tiggande" är att ha fasta rutiner för när katten får äta och gå ut. Då hjälper det inte att tigga. Men vi är så ostrukturerade i min familj, så det skulle nog inte funka.  ;-)

Jag skickade min nyskrivna "bruksanvisning" till mormor G för genomläsning. Hennes kommentar var: "om man läser det där så vågar man väl aldrig köpa någon katt av dig". Mitt svar var: "tur då att de som får häftet redan har köpt katten".   ;-)

Idag har jag varit ute i det fina vädret med Lisen i koppel. Hon rullade sig länge på marken, så sedan badade jag henne när vi kom hem. Uppskattades inte. ;-) Väntar på att den tilltänkta avelshanen Viggo ska bli avelsgodkänd och HCM-testad och sedan får Lisen gärna börja löpa.  :-)

De första sibiriska katterna flyttade till Sverige från Finland år 1997. Det var två kastrerade honkatter som hette Siperiankulta Beloshka och Essenia Rossity. De första katterna tänkta för avel var 2 hanar och 8 honor som importerades år 2000. Den första svenskfödda kullen föddes år 2001. Det var Staffansgårdens uppfödning i Skellefteå som var pionjärer. Pelagea Veshy Son var mamma och Chalcedon Valenvic var pappa till kullen som bestod av två pojkar och två flickor.

Den sibiriska rasen har utvecklats av sig själv i Ryssland, och är därför en så kallad ”naturlig ras”. Under år 2008 registrerades 460 sibiriska katter i Sverige, och rasen tog sig upp från plats 11 till plats 8 på listan över antal registrerade katter, vilket visar att rasen är på uppgång. En orsak till det ökande intresset kan vara att rasen kan tålas av många allergiker.

Rasringen Sällskapet sibirisk katt jobbar aktivt för att öka samarbetet mellan uppfödarna. Man ordnar bland annat varje år ett rasseminarium dit man bjuder in föreläsare. På SäSKs hemsida finns rekommendationer som säger att inavelsgraden vid en parning bör vara maximalt 3.12% och att så många katter som möjligt bör användas i aveln. Det finns även ett avelsråd, dit uppfödarna rapporterar sjukdomar och defekter. Uppfödare rekommenderas att kontakta avelsrådet innan parning. På avelshanelistan på SäSKs hemsida brukar det finnas ett 20-tal hanar. Utöver det används ett antal hanar som inte står med på sidan.

Det importeras en del katter från andra länder, framför allt från Ryssland och Tyskland, men även från till exempel Tjeckoslovakien, Finland, Danmark, Norge, Spanien, Australien, Italien och USA. Att importera från Ryssland är förstås det man först tänker på, eftersom rasen stammar därifrån, men att importera från Ryssland kan vara väldigt komplicerat. Dels vad gäller risken för sjukdomar, karantänvistelse och byråkrati, men också på grund av att man kan bli lurad av mindre nogräknade uppfödare i Ryssland. Därför brukar man inte rekommendera att importera från Ryssland, i alla fall inte om man är nybörjare inom kattuppfödning.

Den allvarligaste sjukdomen inom rasen är HCM, men tack vare att de flesta uppfödare scannar sina avelskatter regelbundet och att man deltar i Maine Coon-kattens hälsoprogram, så kommer problemet att minska i framtiden. Anledningen till att just HCM anses vara den allvarligaste sjukdomen inom rasen är att sibiriern annars är en mycket frisk ras, där det inte förekommer så många allvarliga genetiska sjukdomar och defekter. (HCM kan i allvarliga fall sluta med plötslig död.)

Avelsprogrammet är upplagt så att resultatet för alla katter som scannas läggs in i Pawpeds, där alla kan se vilka katter som fått diagnosen. Man avlar självklart inte på en katt med diagnosen HCM. Om katten får resultatet ”equivocal” (gränsfall) och den är över 3 år gammal, så kan man para den med katter med normalt hjärta och utan nära släktingar med HCM. Om kattens hjärta är normalt, men en nära släkting har fått diagnosen, så kan man ta maximalt en kull med en frisk katt utan nära släktingar med HCM, förutsatt att katten är minst 2 år gammal. Har kattens hjärta visat sig vara normalt vid 3 års ålder så kan man para som vanligt, men man väljer lämpligen en mer riskfri partner.