Tidigare har jag nog trott att alla jobb måste vara tråkiga och jobbiga och att för att tjäna pengar så måste man kämpa med blod, svett och tårar. Min lärargärning under 11 år bestod till en stor del av tårar, kan jag säga.

När jag ser tillbaka den tiden så inser jag att det måste ha varit Luther eller Calvin inom mig som fick mig att välja det yrket och sedan fortsätta med det år efter år. Det var som en uppenbarelse när jag insåg att jag inte längre måste gå till ett jobb där jag vantrivdes.

Mitt liv nu är en drömtillvaro jämfört med lärartiden: Tänk att varje dag träffa människor som är vänliga och positiva! Och som inte skriker och bråkar och förstör inredningen och skräpar ner! Ibland kändes det verkligen som att jag var satt att försöka kontrollera en flock med uppjagade apor (nej, det var taskigt mot aporna...)  ;-)  Till slut var det rena rama självplågeriet och det gick så långt att jag började tvivla på hela skolsystemet och på vikten av att lära sig saker överhuvudtaget. Och det gör jag fortfarande. Teoretisk kunskap är en överskattad resurs. Oftast verkar det nästan vara så att ju mer man tänker desto olyckligare blir man. Lyssna på Eckhart Tolle om du vill få mer inspiration till att sluta tänka. Hela hans budskap handlar det, för när man tänker så är man inte närvarande i nuet. Och då missar man själva livet.

Vad unga människor istället behöver är ofta psykologhjälp eller psykiatrisk vård, tid med sina föräldrar, en känsla av att vara behövd och en bättre självkänsla i största allmänhet. Men hur mycket pengar satsas på det? Nej, allting ska avhjälpas genom teoretisk utbildning!

Framför allt tvivlar jag väldigt mycket på meningen med att anställa lärare för att undervisa elever som överhuvudtaget inte har någon motivation att lära sig något. Eller som inte har fått någon orientering i hur man beter sig tillsammans med andra människor.

Bristen på motivation kan förstås ha många olika orsaker. En av orsakerna tror jag är att väldigt många ungdomar idag inte mår bra psykiskt. En annan är att många nog har insett att en gymnasie- eller högskoleutbildning ofta inte leder till något jobb, och därför känns det inte så meningsfullt att studera. Och på sätt och vis är väl det sunt att de inte tar för givet att en lärare automatiskt är en person att respektera. Men det blir mycket mer tungjobbat, och det tar ofta lång tid av "tester" innan man kan komma igång med själva arbetet med att till exempel lära sig engelska. Är inte det ett väldigt stort slöseri med samhällets resurser?

Eller det här med alla mediegymnasier som finns överallt. Hur många av eleverna som har gått ett medieprogram får sedan jobb inom mediasektorn? Jag skulle gissa på max en procent. Sanningen är att vi har byggt upp ett samhälle där alla människor inte platsar. Det är egentligen bara ett fåtal högpresterande människor med speciell kompetens som det lönar sig att anställa. Och vad är lösningen? Ja, jag tror inte på det där med att man ska införa fler låglönearbeten i Sverige. Jag tror att vi måste börja med en större global rättvisa. Sedan kan vi börja fördela arbetskraften utifrån det som behöver göras, så att alla får vara med. Att dela in världen i rika och fattiga är ingen bra grej, helt enkelt.

Hela den där idén med att alla gymnasieelever skulle bli behöriga till högskolan var ju förresten en stor flopp. Idag har vi i stället en stor grupp ungdomar som går ut med ofullständiga betyg och två år efter avslutade gymnasiestudier så är de facto en tredjedel av alla ungdomar sysslolösa: de varken studerar eller jobbar. Vilken bild får de ungdomarna av vuxenlivet? Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet av arbetslöshet: de känner sig nog väldigt utanför samhället, som om de inte hörde dit. De har inga pengar, inga arbetskamrater, de fyller ingen samhällsfunktion. Och vad tror du att det kommer det att leda till i förlängningen?

Som om en högskoleutbildning vore det bästa man kunde få. Vad lär man sig på högskolan? Jo, att forska. Men merparten av alla högskolestudenter kommer aldrig någonsin att jobba med forskning, de vill ha konkreta kunskaper som de har användning för. Det kan inte högskolan ge dem.

Nu har det till och med blivit så att man ska lära sig att skriva "vetenskapligt" redan på gymnasiet. Och det gäller även elever som knappt kan läsa och skriva överhuvudtaget. Jag hade många gymnasieelever som låg på en 9-årings nivå när det gällde att läsa och skriva. Vore det inte bättre om man började på elevernas verkliga nivå i stället för att hitta på en "teoretisk nivå" som eleverna inte i praktiken når upp till? Vad lär man dessa elever? Jo, att de inte räcker till. Att de inte når upp till kraven för godkänt. De får en identitet som icke godkända människor. Eller, om de går på en friskola, så sätter läraren ett godkänt betyg för att inte förlora jobbet, men vad är det betyget värt? Det har ingenting med verkliga kunskaper i det ämnet att göra.

För er som inte känner till dagens betygssystem: Lärare kan idag sätta vilka betyg de vill. Betygen behöver inte alls vara kopplade till elevens prestation. Följden har blivit att lärare, för att de är konflikträdda, kanske väljer att sätta MVG på alla sina elever. Och de som inte gör det blir mobbade av till exempel friskolerektorer, som bara bryr sig om att de själva ska framstå i god dager. "Om eleverna på min skola har bra betyg, så betyder det att skolan är bra." Typ.

Tack och lov att jag inte behöver sätta några fler betyg eller försöka vara en bra pedagog eller kommunicera med psykopatiska rektorer igen. En lärare som inte längre tror på skolan som institution är nog ingen bra lärare, eller vad säger ni?

Botvinnik kanske ska byta namn till S*Sibbemaffians Botvinnik! (Uppfödarens tonårige son valde stamnamnet.)   ;-)

Sedan jag blev uppfödare så har jag utökat mitt ordförråd, eller vad sägs om:

"siberianos" = "sibirier" på spanska

"maler" = "spinner" på norska

"pennut" = "kullar" på finska    ;-)

För övrigt anser jag att alla huskatter ska märkas och kastreras.   :-)

"The world can only change from within." E Tolle

"Question your thinking, change the world." B Katie