Alla inlägg under mars 2009
Nästa gång någon frågar mig vad jag jobbar med så ska jag svara "kattuppfödare". För det är faktiskt mitt jobb, även om jag inte försörjer mig på det. Och jag är stolt över det. :- D
Byron Katie har ett lite bredare perspektiv på "jobb". Hon säger: alla gör sitt jobb, en hund skäller, en katt jamar, och det är ingen idé att försöka lära en katt att skälla. Ingen idé att försöka att ändra på det som är, det som inte går att förändra. Vår uppgift är att ifrågasätta våra tankar, det är vår enda uppgift, enligt Katie.
Så här gosig och fin kan Algot vara när han är hemma med matte och husse och kompisen Zorro! Har har också en annan kompis, Sessan, som är hela 17 år gammal!
Alltså, jag måste erkänna att jag är lite osäker på vem som är vem på de här bilderna, men jag tror att det från vänster är Cleo, Charlie, Chilli, Cornelia och Clara.
Idag har kullen kommit på hur man leker med varandra. Jag såg Charlie och Clara brottas, det såg för gulligt ut, för de är som små tjocka sälar ännu. I förgrunden Chilli, till höger Charlie och till vänster Cleo.
Idag har vi träffat Algot och han har blivit riktigt stor! Men precis som hans matte säger, så är han lite svår att fånga på bild, så här har ni mina bästa försök! Mammas pojke, eller hur? Som ni kanske minns, så ska han paras med Lisen, och det blir hans enda kull, så de ungarna blir lite speciella. Stora, busiga ungar tror vi att det blir! Lisen sniffade intresserat på mina kläder så fort jag hade kommit hem. ;-)
I går såg jag dokumentärfilmen "Ett rasrent helvete" om hunduppfödning (rekommenderas!) och blev ännu mer övertygad om att det jag känt i mitt hjärta sedan jag började med uppfödning är sant.
Det stämmer helt enkelt inte att för att vara en bra uppfödare så måste man gå på utsällningar ofta. Eller att det ens är bra att gå på utställningar regelbundet för att "hålla sig uppdaterad". Eller att det bara är oseriösa uppfödare som inte ställer ut.
Det finns ingen hejd på hur långt en människa kan gå för att vinna en tävling, det vet vi ju, och därför är jag egentligen emot tävlingar i allmänhet, därför att det bara är en som kan vinna. Alla andra blir ju per definition förlorare. Och det är inte sant, det förstår jag nu. Men jag har gått på myten att för att vara kattuppfödare så måste man ställa ut. Och ju fler utställningar och finare titel, desto bättre. Bara för att "alla andra" gör det. (Och för er som tror att jag känner så här för att jag egentligen är avundsjuk, så kan jag säga att Evora hör till de väldigt rastypiska sibbarna, så det handlar inte om det.)
Jag tror snarare att det är tvärtom: om man ofta går på utställningar så börjar man till slut tro på det som domarna säger: att det är kattens rastypiskhet (hur snygg den är) som är det viktigaste. Domare kan vara ganska rättframma i sina omdömen, och det är lätt att känna sig kritiserad och sårad för att ens katt inte uppfyller alla "krav" till punkt och pricka. Och det kan lätt leda till:
Så här står det i SVERAKs häfte Att ha katt: "På utställningen premieras de katter som är goda representanter för rasen, såväl exteriört som mentalt. Detta fungerar som vägledning till ägaren beträffande kattens möjligheter att användas i avel." Så katter som inte får bra bedömning på utställningar ska inte användas i avel? I don´t think so! Man får helt enkelt bestämma sig för vad som är viktigast, långsiktig hälsa eller utställningsmeriter. Och trots att det första alternativet inte ger lika många kortsiktiga kickar och fina pokaler så är det hälsan som behöver styra om vi ska kunna syssla med den här hobbyn med gott samvete.
Därför har jag kommit på att jag nog ska vänta med att ställa ut småkissarna tills de blir lite större. Visst hade det varit en ego-boost att alla besökare kommer till ens utställningsbur och beundrar ens fina kattungar, men det är inte säkert att kattungarna mår bäst av det, och kanske inte jag heller, om jag ska vara ärlig.
Och därför är det inte heller fel av mig att välja avelshanar som bor nära mig, därför att om alla gör det så blir det en mycket större genetisk variation än om alla bara skulle välja de mest rastypiska hanarna. ;-) (Självklart behöver man också importera katter från andra länder och köpa katter från andra delar av landet, och detta görs redan i stor skala i Sverige.)
Jag har tidigare varit självkritisk och tänkt att jag "borde" ställa ut mina katter i Norge, och att jag "borde" kunna resa långt för att para mina katter. Men när jag såg dokumenären, som visar hur extremt det har blivit inom hundaveln, där de har kommit "längre" än oss, så fick jag bekräftat det jag tidigare känt: Att vara ambitiös och vilja vinna behöver inte vara bra i det långa loppet.
Sist men inte minst: En eloge till Sällskapet sibirisk katt, som har tagit dessa erfarenheter på allvar och har:
Jag brukar inte ha med musik på bloggen, men det här är en låt som jag älskar att lyssna på på bilradion! Mary J Blige feat. U2: One. Och inte nog med det: man kan dessutom välja färg på kanten och jag valde förstås grön!
Så här var det idag:
Alla ungarna låg och sov i klump. Sedan hörde de min röst, och vaknade. Chilli började genast promenera mot kameran. Jag fick till en riktigt fin närbild på henne! (Gudarna ska veta att detta är en bedrift med min dysfunktionella kamera.) Telefonen ringde, och när jag kom tillbaka hade Cleo bestämt sig för att charma mig igen med sina fina poser! Jag hoppas att hon blir en liten utställningstjej! Sara, följ med till Elfsborgskatten vetja!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|