Det man brukar skriva om den sibiriska rasen är att den är aktiv och att katterna blir stora. Jag måste säga att jag tycker inte alltid att det stämmer. Även om det finns unga katter som är extremt busiga och aktiva och enstaka hankatter som väger 9 kilo eller mer, så är det undantag, enligt min mening. Om man jämför med de flesta korthårsraser så är de mycket mer aktiva än sibiriern. Detta inkluderar den vanliga svenska "bondkatten". Min halvabessinier var hundra gånger mer aktiv än alla sibiriska katter jag har mött, hon var helt vild som kattunge. Därmed inte sagt att sibben är inaktiv! Jämfört med en perser är den otroligt aktiv. Men lever man i ett kärvt klimat så måste man självklart hushålla med krafterna. Sibirierns hela kropp är byggd för att klara sig när det är kallt: den är kraftigt byggd, och har inte så många utskjutande kroppsdelar som kan förfrysa. Pälsen är vattenavstötande för att skydda mot regn och snö. Tack vare att rasen inte är extremt aktiv, så passar den mycket bra som husdjur åt den moderna männsikan: den är lättskött, social och fungerar utmärkt som innekatt. Till och med kattallergiker kan ibland tåla den!

Däremot tycker jag att man kan säga att den sibiriska rasen, även om den är en raskatt, har kvar mycket av det som krävs för att klara sig själv, då den härstammar från vanliga ryska "bondkatter": den är intelligent och sund och inte extrem på något sätt, och den har kvar sina instinkter som att ta hand om sina ungar till exempel. En överlevnadskonstnär, helt enkelt! Detta ursprung gör förresten att rasen räknas till de "naturliga kattraserna", tillsammans med Norsk skogskatt, Maine coon, Europé och Turkisk van. Med tanke på rasens ursprung som "ung naturlig ras" och när man också tänker på att det antagligen har förekommit en del inkorsningar med andra raser, som perser och siameser, så är ett av problemen idag att rasen spretar åt olika håll. En sibirisk katt kan se ut lite hur som helst idag: från den perserlika dunbollen med bister uppsyn och pyttesmå öron (som kattdomare ofta faller för) till en slank katt med smal nos och stora öron som mer liknar en Norsk skogskatt. På lång sikt kommer förstås detta problem att bli mindre, så det är bara att ha tålamod och låta rasen utvecklas i lugn och ro utan att kompromissa med den genetiska mångfalden.

Tack vare att rasen är ganska ung, så har uppfödarna hunnit lära sig av tidigare rasers misstag när det gäller inavel, och vad det kan leda till (men det finns inavlade sibbar också, särkilt i Ryssland). Därför är defekter och sjukdomar relativt ovanliga, även om vi naturligtvis inte är helt skyddade från dem! Hjärtsjukdomen HCM finns ju till exempel hos den sibiriska rasen, liksom hos alla andra raser, och vi har ett hälsoprogram i Sverige, som kommer att göra att sjukdomen blir alltmer ovanlig i framtiden.

En sibirisk honkatt här i Sverige väger kanske 3 kilo (varierar både uppåt och neråt) och en hane väger ofta kring 5-6 kilo som fullvuxen, men det varierar som sagt från cirka 4 till 9 kilo. Enligt standarden så ska den sibiriska rasen vara "medelstor till stor". Vill man absolut ha en stor katt, så kan en hjälp vara att titta på hur stora föräldrarna är, samt vad kattungen väger jämfört med andra sibiriska katter vid samma ålder. Annars kan man alltid köpa en Maine Coon, som är den största kattrasen.