På sista tiden har mitt liv varit fullt av besvikelser. Först kursen i svenska, som mest bestod av grammatik (och som jag inte känner att jag vill läsa längre, vilket innebär att jag måste skicka in ett intyg till a-kassan på att jag har avbrutit studierna, för annars får jag inga pengar), sedan genetikboken, som visade sig vara en inavelsbok, och nu sist min arbetsförmedlare, som hotade med att stänga av mig från a-kassan, för att jag ville åka och hälsa på min mamma en vecka (!) Samhället har blivit så hårt de senaste åren, jag känner inte igen mig längre. Och jag trivs inte heller. Människor är antingen så rädda för att hamna utanför så att de trampar på andra eller så är de redan utanför, och då blir de trampade på.

Jag drömmer om ett samhälle där alla kan känna sig trygga och där alla får bidra efter förmåga. Där man hjälps åt och lever i gemenskap med andra i stället för i rädsla och ständig självhävdelse. Jag vet att en sådan värld är möjlig, men många människor dras bara med i karusellen i stället för att stanna upp och fråga sig vad som är viktigt. Den viktigaste frågan att ställa sig är förstås: "Har jag älskat väl?" "Har jag gjort livet lite drägligare för mina medmänniskor och för allt levande på jorden?" Om inte, så är det dags för förändring nu! I morgon kan det vara för sent.

 

Miah

28 januari 2009 15:04

Jag känner igen just det du skrev, som om jag själv kunde ha skrivit det. Jag har också upplevt livet som ett enda stort missförstånd! Men när man väl inser livets alla brister, så tror jag man kan uppskatta det, lé åt alltsammans och försiktigt börja leva. Bara leva i sitt eget ljus, inte i någons skugga.

 

Margita

28 januari 2009 17:49

Emelie! Jag tycker precis som du - just det där med "efter förmåga" - det verkar helt bortglömt i vårt samhälle idag. Så sent som år 2000 arbetade jag på förskola uppe i Strömstad och upplevde genuint att jag fanns och fick finnas där "efter förmåga", den bästa arbetsplats jag nånsin haft!! Önskar och vill att samhället ska vara sådant! Men du, Emelie, tror inte du att det bara MÅSTE komma en förändring? Till det bättre alltså. Jag hoppas och tror det även om det stundtals ser mörkt ut.

http://mareli.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har Filip och Felicia flyttat och allt är som vanligt igen här hemma. Elton och Cornelia tycker nog det är rätt skönt att vara ensamma katter igen, men för mig känns det lite tomt och jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske skulle vilja bli...

Ett av de största djurskyddsproblemen i Sverige är det stora antalet hemlösa katter som fryser och svälter, en situation som är helt ovärdig ett civiliserat samhälle. Vi har alltså för många katter och för få människor som vill ta hand om democh ge d...

Felicia och Filip får nu vara tillsammans med våra egna katter i lägenheten, vilken funkar riktigt bra. Felicia har gjort jättestora framsteg och man märker att hon mår mycket bättre än innan, för hon har börjat leka lite med Filip och de sover ofta ...

Idag har sötnosarna Freddi och Frei flyttat hem till A och W, och jag önskar den stort lycka till båda två! Det är alltid sorgligt när katter flyttar, men det känns tryggt att de kommer att få det bra i sitt nya hem. ...

Nu har vi varit hos veterinären och det har visat sig under operationen att stackars Felicia har en inflammation i tarmen, så hon måste äta dietfoder. Vi vet ännu inte hur stor chansen är att hon blir helt återställd. Först misstänkte veterinären sju...