Nu har jag tänkt ännu mer när det gäller neva masquerade. Och kommit fram till att jag ändå inte vill att de uppfödare som köper mina katter ska para med neva masquerade. Anledningen är att avkommorna då kommer att bära på den recessiva maskade genen och den kan sedan dyka upp när man minst anar det, även hos uppfödare som inte vill föda upp nevor. Mina katter bär med största säkerhet inte på anlaget (de är inte gentestade) så det känns onödigt att mixa in detta anlag, när uppfödarna nu har jobbat så hårt i flera generationer på att få bort det.

Vad gäller abessinier (korthårig) och syskonrasen somali (samma standard fast långhårig), så gör uppfödarna så att de ibland parar somali och abessinier för att utöka genpoolen ooops, jag menar genpolen för somali, men då skriver de VAR (variant) i stamtavlan, så att man inte ska använda dessa korthåriga avkommor (men bärare av långhårsanlaget) i abessinieraveln. Så skulle man kunna göra med sibbar/nevor också. Fast nu finns det så många nevor ute i Europa, så jag tror inte att detta behövs, ärligt talat.

På bilderna: En familj med viltfärgade abessinier och sedan en blåsilverfärgad somaliunge. Från HuKa.se.

Ja, jag vet att jag inte har visat några kattungebilder på ett tag. Men de kommer, jag lovar! Måste bara byta batterier i kameran för hundrafemtielfte gången.

Idag när jag var i affären så inhandlade jag, vegetarian som jag är, för första gången någonsin:

• Leverpastej, 2 paket.
• Fiskpudding.
• Makrill.
• Koljafiléer.
• Sylta. (Ni vet, sånt som brukar vara på julbordet och som pensionärer brukar äta. Jag kollade på innehållsförteckningen, och såg att det innehåller brosk, precis det som vilda katter äter!)
• Barnmat: slottsgryta med potatis.

Den bakomliggande tanken är förstås att kattungetjejerna ska få i sig lite mat, när de nu är så kräsna med vanlig kattmat.

Leverpastejen har redan gjort succé! Ni ska bli uppdaterade om de andra matvarorna så småningom!

Å nej, nu har jag börjat bli kattungesjuk igen. Igår på utställningen så ville jag verkligen köpa en abessinier av den där norrmannen och starta abessinieruppfödning  8-)

Och idag så vill jag verkligen köpa en hankattunge! Vill, vill, vill, vill!!!!! Har gått och kollat på kattungar ett bra tag nu....Och detta trots att jag har fyra kattungar här hemma redan. Det handlar väl egentligen om att jag vill sluta leta avelshane till Evora. Det är så tröttsamt. Vill ju hitta Mr Right....

Det är bara några få svårigheter som behöver överbryggas:

• Jag och H är för närvarande fattiga som kyrkråttor, då jag fortfarande är avstängd från a-kassan.
• Hanen behöver någonstans att bo, och att ha en fertil hane hemma är inte det lättaste. Har man dessutom två fertila honor i samma hem så blir saken ännu mer komplicerad.

Men kärleken övervinner allt, är det inte så man brukar säga? Gäller bara att övertyga H om detta också....   ;-)

Jag måste säga att det finns lika många anledningar till varför man ska ställa ut på kattutställningar som varför man inte ska det. Till exempel:

• Man får se paniken i allas ögon när en bengalhane sliter sig loss från assistenten under panelen och rusar iväg genom hela lokalen och upp för en trappa. När han återfinns applåderar alla.
• Man får se glädjetjut och tårar, efter en dag känns det som att man levt med dessa människor länge. Och det har man ju också. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen.
• Man får se små svarta kulor som ramlar ner på golvet under en av de nominerade katterna. Inte konstigt att han var arg, han behövde ju bajsa!
• Man får prata med den norska abessinieruppfödaren, som i stället för ett burskynke har en grå filt till sin bedårande kattkull på fyra abessinier. Man frågar: "Hur många katter har du?" Han vill inte svara. Sedan erbjuds man att köpa en av kattungarna för 5000 kronor.
• Man får prata med den andra norska manliga abessinieruppfödaren, som har gått på över 40 utställningar om året de senaste 25 åren. Denna uppfödare har massor av fuskdiamanter på sina svarta glasögonbågar. Han berättar att han alltid ser till att hans honor blir Europachampion innan de paras första gången. För honom brukar det bli när honan är runt 2 år gammal. (För att bli Europachampion ska man ha varit på minst 25 utställningar.)
• Man får se domarna in action. Jag gillade särskilt han med fönat hår, cowboyboots, tajta jeans och röd glittertröja.
• Man får sitta i toalettkö på en bänk i ett omklädningsrum. I den kön får man jämföra varandras naglar och inse att man blivit utklassad av hon med de röd-svart-tigrerade naglarna som bara är målade längst ut. Sedan får man veta att det har blivit stopp i toan. 
• Man får sitta och småprata med de andra sibiruppfödarna om veterinärer, domare, ja, det mesta. Och man får gratulera dem till sina utställningsframgångar.
• Man får gå runt och titta på alla roliga saker som går att köpa: bilder som är graverade på trä eller sten, katträd i alla format, krimskrams som man aldrig skulle intressera sig för om man inte visste att man skulle stanna där hela dagen.
• Man får sitta där med sin katt och sin bur och känna sig som en del av ett sammanhang, och egentligen är det väl det som det hela går ut på. Eller hur?

Titta vad fin Amanda var på utställningen! Hon var jätteduktig, men lite rädd, och fick en fin bedömning av domaren Eiwor Andersson. Jag kände mig inte så jättestressad, utan det var faktiskt riktigt kul att träffa de andra sibbeuppfödarna, som jag nu börjar känna lite, och domarna börjar jag också känna igen. Nu är jag faktiskt en i "kattnördsgänget".

Jag har hittat en ny sak som de extremt kräsna honkattungarna gillar: en barnmatsburk som heter "kalvfrikadeller i sås, från 8 månader". Rekommenderas till mina kattungeköpare! 

"Kattutställning, ett magiskt ord", står det i SVERAKs häfte "Att ha katt". Häftet är väl antagligen skrivet av ett gäng utställningsfantaster med världens lugnaste katter. "Kattutställning, ett ord som får dina stresshormoner att rusa i höjden", tycker jag är en bättre beskrivning. Eller vad sägs om:

• Att packa tonvis med saker, inklusive det specialsydda  burskynket, som man investerat mycket pengar i, som ska vara tvättat och stuket.
• Att klippa klorna på, bada och föna en mycket motvillig katt. Föningen tar lång tid (H brukar ha på sig trädgårdshandskarna.)
• Att stiga upp supertidigt på morgonen när det är helg och knö in allt i bilen.
• Att under tidspress och med hjälp av en enirokarta hitta till en sporthall på en obskyr plats, där det finns 500 andra bilar som ska parkera på samma ställe.
• Att få alla burgardiner och andra tillbehör att sitta på plats och inte minst, att få katten att hålla sig någorlunda lugn.
• Att hela förmiddagen hålla koll så att man inte missar domarens bedömningstillfälle, för då är det kört. Man går fram och tillbaka: "De håller fortfarande på med ragdollerna, sedan är det turkisk van och sist sibirerna. Hinner jag äta? Hinner jag gå ut en stund? Nej, jag stannar, så att jag inte missar bedömningen.")
• Att med svettiga händer bära en stressad, fällande och motsträvig katt till domarbordet.
• Att hålla god min när domaren ingående talar om alla "fel" på katten. (Som tur är säger de bra saker också, för det mesta.)
• Att under tiden som man håller god min se till att katten inte smiter iväg eller klöser och biter domaren.
• Att i en lokal med hundratals ihopträngda människor vänta, vänta och vänta. (Det brukar bara finnas en toalett och ett undermåligt café med några torra mackor att köpa.)
• Att långt efter att man tröttnat på det hela packa ner allt och åka hem igen.

Varför fortsätter jag att utsätta mig för detta? Idag var jag bara besökande, men i morgon bär det av till samma gudsförgätna och av lervälling omgivna plats igen. Då ska jag ställa ut på riktigt. Kom dit alla ni som kan, för jag behöver ert stöd!  ;-) 

Ps. Yakov var jätteduktig idag på utställningen och fick beröm av domaren! Förhoppningsvis blir han snart champion så att hans stackars ägare slipper gå igenom hela detta spektakel igen!   ;-)

Efter att ha läst artikeln av Irina Sadovnikova som jag just hänvisade till, så måste jag erkänna att min syn på syskonrasen till sibiriern: Neva Masquerade, har förändrats.

Hon hänvisar till Alex Kolesnikov's artiklar, som är oerhört kända bland sibbeuppfödare, och när man läser hans artikel, så får man lätt intrycket, att Neva Masquerade-färgen (alltså samma färg som siameser och birmor) är mindre "ursprunglig" och därför mindre "äkta" än de andra färgerna. Men Sadovnikova argumenterar övertygande att så inte är fallet. Hon menar däremot, att flera av de första katterna som användes i sibir-aveln, var just maskade.

Det är helt otroligt hur mycket starka åsikter och känslor det finns kring detta ämne bland sibir-uppfödare. Fast egentligen är det ju bara en färg! Precis som vi människor finns i olika färger, så gör katter också det. Att undvika vissa kattfärger känns faktiskt lite som rasism...   ;-)  Tänk om man till exempel skulle förbjuda alla vita byxor! Det är egentligen lika absurt.

Jag känner själv att jag ofta har pendlat mellan min fascination för kattfärger och kattgenetik och min önskan att "bevara den ursprungliga sibiriern". Nu behöver jag faktiskt inte tänka så längre, även om jag fortfarande kommer att välja katter mer utifrån typ än färg. Fast jag kommer nog aldrig att satsa på att föda upp nevor (peppar, peppar).

Jag, som skrev in i mitt avelsavtal för avelskatter, att man inte får para med Neva Masquerade-katter, måste nog formulera om det nu!

Summan av kardemumman är att jag och de flesta andra som håller på med sibirier, egentligen vet väldigt lite om rasens ursprung. Jag menar, ingen dokumenterade ju utvecklingen med tanke på eftervärlden medan rasen bildades.

Och det som Sadovnikova skrev om att den sibiriska rasen är den ras som har störst genetisk mångfald, är ju toppenbra, för det ökar chanserna till friska kattungekullar nu och i framtiden! Och det avelsarbete som vi håller på med här i Sverige känns verkligen hoppfullt inför framtiden, tycker jag!