Idag, efter att ha sett en så snygg namnteckning, som nästan såg ut som kalligrafi, så kom jag på att jag ville hitta ett nytt sätt att skriva min egen namnteckning. Bilden jag såg framför mig var en mycket stiliserad och abstrakt signatur, nästan som en tavla.

Detta visade sig lättare sagt än gjort. Om mina tankar är lika rigida som min namnteckning så finns det anledning att bli oroad..... Det blev inte bra, och det blev inte heller snyggt! Efter att jag suttit ett tag och hjälpt Lo, som höll på med ett dataspel där man skulle lära sig mulitplikationstabellen, samtidigt som jag övade min namnteckning, så hittade jag till slut en, som skulle ta lite mindre tid att skriva än min förra, och som såg lite "klatchig" ut. När jag tittade lite närmare på den så började jag le: Det såg precis ut som att jag hade skrivit "Evil"! Kanske inte riktigt det intryck som jag ville förmedla....  ;-) 

Det påminner mig om en bekant från gymnasiet, vars namnteckning såg ut som "P- Ägget". När jag träffade honom många år senare på en fest, så frågade jag, och visst, han hade fortfarande samma namnteckning!  ;-)

Lika bra att acceptera sig själv som man är: oavsett om man är ett ägg eller bara en vanlig, tråkig Emelie!

Tack till de uppmuntrande kommentarerna som jag får till bloggen! De värmer hjärtat. .-)

Småsibbarna rusar just nu runt i lägenheten och leker och busar som kattungar gör. De har börjat sova på andra platser nu. När Billies blivande familj var här så var Beata borta. Vi letade på alla tänkbara sovställen och till slut hittade Lilla Lo henne sovande - i en sandal i skostället!  :-) Idag hade alla kattungarna hittat till sänglådorna under våra sängar, som även var en favoritplats för den förra kullen. När jag drog ut lådan tittade fyra små huvuden nyvaket upp som för att säga: vad vill du egentligen?

Kattungarna sover ibland på olika platser nu, dvs inte alltid tillsammans, vilket visar att de börjar bli mer självständiga. Lisen går omkring och jamar hela tiden, vilket även Evora gjorde när ungarna var i den här åldern. Men jag har börjat förstå att det inte bara är för att hålla ungarna i schack som hon jamar: hon har börjat löpa igen. Detta är helt normalt, men man undrar ju lite hur naturen har tänkt: det verkar vara mer kvantitet än kvalitet i avkomman, eller hur? Ungefär som fiskar gör: Lägger en miljon ägg och hoppas att något yngel överlever till vuxen ålder. Men ni kan vara lugna, Lisen ska inte få para sig än på ett tag, och ungarna får fortfarande bröstmjölk. Men hur de ska bli helt avvanda är fortfarande ett frågetecken. Jag kan ju inte säga till mina kattungeköpare när de hämtar ungarna i januari: "De äter tyvärr inte vanlig kattmat, utan bara rått nötkött och rå äggula."   ;-9

Nej, det ska väl ordna sig, om inte annat när de blir tillräckligt hungriga! Förresten, något som inte är lika vanligt, är att kattmamman börjar löpa dagen efter förlossningen. Men det gjorde Evora! 8-\ Jag fick ge henne p-piller, vilket inte hjälpte så jättebra, men hon slutade i alla fall att hoppa på dörrhandtaget och försöka ta sig ut! (Obs! Testa inte detta utan att ha talat med en veterinär först!)

Apropå det där med att känna sig misslyckad och att vara självkritisk: Jag såg dokumentären om Martina, som har Downs syndrom, härom kvällen, och när man inser vilket otroligt arbete som hennes mamma har lagt ner på att hon ska lära sig olika saker och leva som en "vanlig" människa så kan man inte annat än bli berörd. Man får också perspektiv på vad som anses "normalt" och inte, och inser att de krav som många av oss (däribland jag) ställer på sig själva ofta är helt befängda.

SVERAK har lagt in alla sina diplomerade uppfödare på sin hemsida: http://www.sverak.se/SVERAK/Diplomering/index_diplomering.htm