En intressant iakttagelse: När det gäller djuravel så tänker man på ett sätt, men när det gäller mänsklig "avel" så tänker man på ett helt annat sätt. Saker som är helt okej när det gäller djur skulle anses nazistiska och oetiska om man applicerade det på människor.

Några exempel: Vid avel med djur så är det självklart att man inte avlar på individer som har någon form av handikapp, ärftlig sjukdom eller missbildning. ("Du har glasögon. Din pappa fick hjärtinfarkt. Sorry, det blir inga barn för dig.")

Man ska inte heller avla på djur som av någon anledning har svårt att få avkomma. (Ingen IVF-behandling för katter.....)

Vid kattavel så väljer man helst snygga och attraktiva djur som vunnit många tävlingar. (Tänk om det bara var Miss Universum och hennes polare som kunde komma i fråga att få barn!)

Har de dålig psyke så avlar man inte på dem.... inte heller om de är "dåliga mammor" som inte fattar hur de ska ta hand om sina ungar. (Här skulle man få sålla hårt bland de mänskliga mammorna.)

Om katter har förlösts med kejsarsnitt mer än en gång så ska man kastrera dem. ("Du kan ju inte ens föda barn. Ställ dig i steriliseringskön.")

Med människor så är det individen själv som bestämmer om de vill ha barn, och hur många de vill ha. (I U-länder så kanske de inte har så mycket att välja på, eftersom de inte har tillgång till preventivmedel.) Med oss nutida västerlänningar ses det nästan som en rättighet att få barn, helst två; en pojke och en flicka, och kan man inte få det på naturlig väg så hjälper vi till på olika sätt. Katter som är förvildade kan få nästan hur många ungar som helst, precis som u-landskvinnorna.

Raskatter däremot, testas mot en massa sjukdomar innan parning och antalet kullar begränsas. Vem de ska para sig med är det matte eller husse som bestämmer. De får bara äta näringsriktig mat och de skyddas mot alla faror.....visst är det intressant?