Den sibiriska rasen: allergivänlig?

För det första ska sägas att det inte finns någon helt allergifri katt. Däremot finns det kattraser och kattindivider som är lättare för vissa kattallergiker att tåla. Den sibiriska rasen verkar vara en sådan ras och om jag som uppfödare kan bidra till att någon kattälskande allergiker kan tåla att ha en katt hemma, så vore jag överlycklig!

Tyvärr finns ingen forskning på det här området ännu, så ingen vet säkert varför den sibiriska katten kan tolereras bättre än andra raser. En teori finns om att ett protein i kattens hud och saliv, Fel d 1, förekommer i mindre mängd hos sibirier än hos andra katter.

Det finns dock ett problem: Det är inte alla allergiker som tål den sibiriska rasen, och det verkar variera mellan individer, både människoindivider och kattindivider, hur bra det går. Det verkar också vara så att vuxna katter är lite lättare att tåla än kattungar. Därför kan det ibland bli så att en allergiker besöker ett testhem utan att få någon reaktion, och bestämmer sig för att köpa en katt. Efter några veckor eller månader börjar ögonen klia och näsan att rinna och då vill de lämna tillbaka katten.

Den här situationen är förstås mycket olycklig både för katten, som måste byta ägare, och för ägaren, som blir besviken. Det kan också bli tufft för uppfödaren att försöka hitta ett nytt hem åt katten, eftersom vuxnas katter är mycket svårare att sälja. Därför vill många uppfödare inte sälja katter till allergiker.

Så vad gör man? Först och främst skulle jag välkomna mer forskning på området allergier i allmänhet och kattallergier i synnerhet. Det finns trots allt en massa människor i västvärlden som lider av kattallergier. Vissa kan inte ens umgås med människor som har katt hemma.

En idé är att man skulle kunna starta ett långsiktigt projekt: gå ihop ett antal uppfödare för att med hjälp av tester av mängden allergent protein hos varje katt kunna avla fram alltmer allergivänliga katter. Det blir förstås på lång sikt, och då blir det inte rastypiskhet som avlas fram i första hand, utan allergivänlighet. Jag är inte säker på att alla uppfödare tycker att detta är en bra idé, men om det finns någon därute som läser det här, och vill vara med och driva det hela, så får ni gärna kontakta mig!

Det finns ett företag i USA, Allerca, som har tagit fram allergivänliga katter på konstgjord väg. De har helt enkelt genom genmanipulation kunnat minska det allergiframkallande ämnet hos några katter, och avlar sedan fram kattungar från dessa. Inte heller dessa katter är helt ”säkra”, utan köparna måste göra allergitester innan de kan köpa katten. Väntetiden ligger för närvarande på cirka två år, och man får inte välja färg eller kön på sin katt, utan man tilldelas bara nästa katt i kön.

Till saken hör att köparna får betala väldigt mycket för sin kattunge, 5.950 dollar. Bor man i Sverige kostar det 8.950 dollar exklusive frakt. Det är alltså en ren vinstdrivande affärsverksamhet de bedriver, och hemlighetsmakeriet är stort. Självklart vill de inte att andra ska kunna avla fram allergivänliga katter, så ungarna säljs kastrerade. Många tycker att det är oetiskt av Allerca att sälja allergivänliga kattungar på det här sättet, men jag tycker inte att det är mer oetiskt än annan affärsverksamhet. (Däremot tycker jag att affärsverksamhet i sig kan vara oetisk, men det är en annan sak.) Så länge katterna mår bra och ägarna och säljarna är nöjda, så är det okej, tycker jag. Ur kattens perspektiv tror jag bara det är bra att försäljningspriset är så högt, för då ökar troligen chansen att ägaren behandlar katten väl.

Kolla in Evoras farfar, Khariton Angara!

Några tankar om avel

En av de första saker jag lärde mig när jag bestämde mig för att bli kattuppfödare var att man skulle eftersträva att få så friska och rastypiska kattungar som möjligt. Man skulle också sträva efter att förbättra rasen. Dessa mål är också vad de flesta uppfödare säger sig vilja uppnå. Men när jag började studera ämnet djupare så började jag förstå att det inte är så lätt som man först kanske tror. Att ”förbättra” rasen på kort sikt kan innebära att man försämrar den på lång sikt. Och vad som är bra för en enskild uppfödare ur utställningssynpunkt är kanske inte bra för rasens hälsa.

För det första har vi frågan om inavel. De flesta som kan något om genetik säger att inavel är något som man ska undvika. Ändå visar det sig att inom många sorters husdjursavel så är inavel av större eller mindre grad mer regel än undantag. Varför? (Inavel definierar jag här som att någon eller några individer förekommer fler än en gång i en fyra generationers stamtavla.)

Jo, så här har jag förstått saken: I naturen finns det olika mekanismer som gör att inavel undviks. Detta är bra för rasen som helhet, därför att rasen håller sig frisk och vital och det finns goda möjligheter att relativt snabbt anpassa sig till olika förändringar i omgivningen.

Naturen premierar också de individer som vi kan kalla för ”medelmåttor”. Dessa individer har en kombination av egenskaper som gör att de kan klara sig bra i naturen och få många avkommor och därmed föra sina gener vidare. Det räcker inte för djuret att utmärka sig inom ett område för att vara framgångsrik, utan det bästa är om det kan vara tillräckligt bra på en massa olika områden som har med överlevnad att göra. Som exempel kan vi tänka oss att om den sibiriska rasen härstammar från vilda katter som levde i ett kallt och ogästvänligt klimat, vilket somliga tror, så skulle dessa katter ha fördel av att vara starka, friska, intelligenta, vara bra jägare, bra på att föda och ta hand om sina ungar etc. Utseendemässigt kan man tänka sig att de skulle ha nytta av en kraftig kropp utan några långa utskjutande delar (som lätt kunde förfrysa) och med en lång, varm, vattenavstötande päls.

Om vi däremot tittar på husdjursavel, så har vi en helt annan situation. Här är det människorna som bestämmer vilka djur som ska bli avelsdjur och vilka dessa ska paras med. Och vi människor tänker förstås mycket mer kortsiktigt än vad man kan säga att naturen gör. Om vi avlar katter så vill vi att så många som möjligt ska vilja köpa våra kattungar. Och då är det en fördel att ha katter som gör bra ifrån sig på kattutställningar eller som många människor tycker är söta och gulliga. De katter som vinner utställningar ska uppfylla vissa skönhetskrav och ha ett bra utställningstemperament. Däremot kanske det inte är så viktigt att katten är bra på att jaga föda, har stor motståndskraft mot sjukdomar eller är bra på att ta hand om sina ungar. Av den anledningen blir det därför de utseendemässiga egenskaperna som premieras framför andra.

De flesta uppfödare vill snabbt nå framgång med sina katter. Man vill inte riskera att kattungarna inte blir sålda och man vill ha gott rykte i branschen. Därför har många uppfödare upptäckt att ett snabbt sätt att nå framgång inom kattävlingar kan vara att avla de mest framgångsrika utställningskatterna med varandra. Och för att få en avkomma som är så homogen (lika varandra) som möjligt, så fungerar det ofta bra på kort sikt att använda samma exceptionellt framgångsrika individ flera gånger i stamtavlan, för då ökar man chanserna att avkomman tar efter utseendet på denna individ. Man slipper också obehagliga överraskningar, som att några katter blir helt olika sina fina släktingar, och därmed inte lämpar sig för vidare avel och utställningar. Faktum är att på kort sikt så kanske uppfödaren bara upplever fördelar med sin inavel: katterna klarar sig bra på utställningar och blir efterfrågade bland andra uppfödare osv. Och det är inte säkert att man på en gång märker några negativa hälsoeffekter.

Vad som däremot händer när man använt inavel under flera generationer är att den genetiska mångfalden försvinner och populationen blir mycket mer sårbar för sjukdomar och förändringar i omgivningen. Avkommorna blir visserligen nästan lika förutsägbara som genetiska kloner, men både styrkorna och svagheterna förstärks och det är därför vi kan se att vissa husdjursraser ofta får genetiska fel eller sjukdomar, och att deras hälsa är sämre än till exempel den sibiriska rasens, eftersom den sibiriska rasen ännu inte har hunnit bli så inavlad.

När jag funderat ett tag på fördelarna med genetisk mångfald gentemot fördelarna med att få en förutsägbar rastypisk avkomma så bestämde jag mig för att genom min avel försöka bidra till den sibiriska rasens långsiktiga hälsa, genom att:

·        Undvika inavel och därmed främja långsiktig hälsa och genetisk mångfald samt i stället riskera att all avkomma inte blir lika rastypisk som föräldrarna. Jag kommer att följa Sällskapet Sibirisk Katts rekommendationer att hålla inavelsgraden på max. 6% och jag försöker hitta avelshonor som inte är nära släkt med så många sibirier här i Sverige.

·        Välja avelshonor från kattmammor som haft lätta förlossningar och varit goda mödrar åt sina ungar, samt har ett balanserat temperament.

·        Inte avla på honor eller hanar som bär anlag för hjärtsjukdomen HCM, har dålig fertilitet, eller som inte är avelsgodkända.

·        Inte avla på katter som kan ha perserblod i sig, eftersom dessa katter kan ha anlag för njursjukdomen PKD, samt att risken finns att perserkatter hunnit avlägsna sig längre från den ”vildhet” som sibirierna än så länge har bevarat.

·        Generellt välja avelsdjur som har egenskaper som skulle göra att de kunde klara sig bra i ett hårt klimat i vilt tillstånd, exempelvis lång, vattenavstötande päls, ”vilda” färger som kan fungera som kamouflage i naturen, rundade aniktsformer, jaktinstinkt, modersinstinkt, etc. (Naturligtvis måste djuren kunna fungera bra som husdjur också, annars vore det ingen idé med husdjursavel!)

Sedan finns det några andra mål med min kattuppfödning, som inte har med katternas hälsa och genetiska mångfald att göra:

• Jag vill föra fram en ras som vissa kattallergiker (inklusive jag själv) kan tåla bättre än andra.
• Jag vill få möjlighet att umgås med många härliga vuxna katter och små gulliga kattungar och att följa deras utveckling. Detta var den största orsaken till att jag gav mig in på kattuppfödning överhuvudtaget.
• Jag vill att mina katter ska vara vackra och rastypiska och gärna vinna tävlingar. Detta för att jag ska känna mig uppmuntrad att utvecklas vidare som uppfödare.
• Jag vill genom min hobby lära mig nya saker, träffa likasinnade och få nya erfarenheter.
• Jag vill bidra till att fler katter får det bättre genom att statusen höjs och att fler och fler människor inser kattens värde. Jag tänker därför skänka 200 kronor från priset av varje såld katt till Råmossens katthem för hemlösa katter. (För dig som inte har råd med en raskatt, eller som vill göra en god gärning: adoptera en hemlös katt eller sätt in pengar på Råmossens katthems konto!)

Kolla in Evoras farmor, Vesta Valenvic!

Nu har jag skickat ett mail till folk jag känner och informerat dem om min nya hemsida med tillhörande blogg! Min bror Henrik svarade: "Snygg sajt Emmis". För er som inte känner Henrik så kan jag berätta att på hans språk betyder det: "Wow! Vilken skitsnygg hemsida, syrran! Det har du gjort bra!"

Här ska ni få se en bild på en tonårig Evora. När hon är färdigutvecklad så kommer hon att se ännu mer rastypisk ut, men hon är jättefin redan nu!